Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längre. Längst ute stodo några
martallar med knotiga, vridna grenar.
— Fy, det var otäckt att se på
dem också! — De aftecknade sig
skarpt mot himlen och sågo ut som
långa, svarta troll med armarne
utsträckta efter henne, och när
vinden tog fatt i hängmossan på dem,
var det långa fingrar som vinkade
åt henne.
— Hu! — hon kröp ihop tätt
intill gärdesgården med händerna
för ansiktet. Hon ville ingenting se
och ingenting höra mer. Hon var
så trött, och det surrade och susade
rundt omkring. Hon började nu
förstå, att det hela tiden varit
skogsrået, som spelat med henne, och
hon kände, att hon aldrig skulle
komma hem mer, om inte far och
Petter snart komme till hjälp.
Det började nu också kännas kallt,
och våt var hon till knäet, sedan
hon stack ned ena benet därute på
myren, då hon trodde, att björn var
i hälarne.
— Oj, oj — hvarför skulle jag
till skogs med far i dag! — kved
hon så ynkligt och vaggade fram
och tillbaka med fingrarne tätt for
ögonen. Endast ett enda tag lyfte
hon dem helt litet från det ena ögat
och såg med en hastig, rädd blick
utöfver. Men det skulle hon inte
ha gjort. Hela myren var nu
lef-vande. — Den kom emot henne —
först alla dvärgbjörkbuskar och
stubbar — de hoppade och flögo —
och så efter dem de svarta knotiga
martallarne med sin fladdrande
häng-mossa — fortare och fortare gick
det, och inifrån skogen och från alla
håll knäppte det och lät på tusen
vis. Hon tryckte fingrarne in i
ögonen så att det gjorde ondt — och
kände huru det kom henne närmare
och närmare, allt detta förfärliga —
skogen och myren och ensamheten
och tystnaden med alla sina
skrämmande ofattliga ljud.
Nu var det inpå och öfver henne
alltsammans.
Tätt intill henne knastrade det i
ris och kvistar, och hon var mer
död än lefvande, när Jacob Jack med
en godmodig knuff frågade, om hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
