Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det var skada, det I Lova hade
en utmärkt middag. Uppstekt
buljongkött är ju en af dina favoriträtter!
Hon har för resten inga pängar igen,
säger hon. Men så går det, då man
inte förtjänar någonting och fästar
upp det lilla, man har!
Moster Lova såg förskräckt upp. Men
han skrattade endast, uppsluppet som
en pojke.
Han sade vårdslöst:
— Nå, det var ju tur, att jag inte
kom hem! — Jag har för öfrigt ätit
middag på Rydberg i dag, en liten
fin middag, riktigt fin! . . .
Smörgåsbord, — extra, — soppa, fisk, fågel — jag
för min del tog rapphöns — och glace.
Och så drucko vi litet god bourgogne
till . . . ja, och champis, förstås, och
kaffe och chartreuse efteråt . . . Mjal
Och det smakade rätt godt! Vi voro
för öfrigt bara ett par stycken!
Han hade talat långsamt, rullande
orden i gommen, som om han ännu
njöt vid tanken på den fina middagen,
och med en ton af tillgjord
likgiltighet.
Hustrun var gråtfärdig:
— Och allt det där har du kunnat
sätta i dig, medan du visste, hur det
var stäldt för oss här hemma!
Han skrattade. Men då han såg,
att tårarne sutto henne i halsen, sprang
han fram och böjde sig smeksamt ner
öfver henne:
— Men du förstår väl, liten, att
det inte var jag, som bjöd! . . . Bjödi
Hvad säger jag? Jag betalade inte ett
öre. Det gjorde Löfberg, naturligtvis!
Hon snyftade:
— Du har i alla fall ätit det! . . .
Medan vi. . . .
Hans ögon mötte moster Lovas i en
lång, leende blick. Därefter återtog
han sin promenad och stannade
slutligen framfor hustrun.
— Och du är inte alls nyfiken att
få veta, hvem jag varit tillsammans
med? frågade han.
Då hon icke svarade, slog han plöt-
sligt armarae omkring hennes lif och
snurrade rundt med henne på golfvet.
Och då hon skrattande och förbi
sjunkit ner i gungstolen igen, gnuggade
han händerna och såg på henne med
tindrande ögon:
— Nu skall jag tala om något för
dig, som värkligen är att skratta åt! . .
Det är slut, Amalia, slut Lova, slut
på tråkigheten och ledsamheten, slut
på allt trassel och bråk — Lova du!
Och då han såg de bägge kvinnorna
sitta där med orörliga ögon och gapande
mun, kastade han sig baklänges i soffan
och vred sig af skratt.
— Det är väl bäst, att jag börjar
från början, då, sade han: — Saken
är den, att jag varit tillsammans med
en gammal vän till mig, Petter Löfberg,
som jag inte träffat på många år. Han
har fått det bra, den göken; är
disponent på ett af de största järnbruken i
Bärgslagen och har endast kommit hit
för att upprätta en filial i Stockholm.. .
Och vet ni, hvem som är utsedd’ till
chef för den där filialen, flickor? Jo,
det är Vilhelm Alm, det, — han och
ingen annan!
Hustrun sprang upp och kastade sig
i hans armar. Hon halft skrattade,
halft grät under inflytande af ett slags
hysteriskt anfall:
— Gud! Är det värkligen sant,
Vilhelm? Är det säkert, Vilhelm? Säg,
att du inte narras!
Han vaggade henne som ett barn
på sitt knä:
— Säkert, liten? Visst är det säkert!
Du kan tro på mig! Då jag säger
något, så är det säkert som riksbanken!
Du kan för öfrigt fråga Ögren —
han slog 6ig tillsammans med oss vid
kaffet och han hörde det! Vi ha redan
varit och sett på lokal. En stor,
elegant lokal, du, en af de förnämsta vid
hela Vasagatan, kostar sina modiga
5,000 kronor om året i hyra.
Hon slog ihop händerna:
— Är du galen, Vilhelm? Fem
tusen kronor! Fans det ingen billigare?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
