Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
las och rullande ned från sätet sökte
han att sparka mig med båda benen!
»Jag lät honom motionera sig några
minuter, medan jag tog upp min
tandborste och litet segelgarn från min
nattsäck. Därpå lyfte jag åter upp honom
på vagnssätet, stack skaftet af
tandborsten som munkafvel i munnen på
honom och surrade fast honom vid
armstödet på sätet, så att han inte kunde
rulla ned. Därpå bjöd jag honom en
konjak, men han bara ruskade på
huf-vudet utan ringaste hyfsning, trots allt
hvad man pratar om fransmännens
be-lefvenhet. Sedan jag sålunda sörjt för
min egen säkerhet och gjort det så
bekvämt som omständigheterna tilläto
för dåren, lade jag mig att sofva. Jag
måste ha sofvit ganska godt, ty ehuru
tåget stannade tre gånger under
nattens lopp, vaknade jag inte, förrän vi
stannade vid en frukoststation vid
åttatiden följande morgon. Jag satte mig
upp och såg på min dåre, som låg
med vidöppna ögon och stirrade på
mig. Jag önskade honom god morgon,
ty jag kunde ju inte hysa något groll
till en vansinnig människa, men han
endast rullade med ögonen och tycktes
vansinnigare än någonsin, hvarför jag
lät honom ligga och gick ut ur kupén.
»Ett par poliskonstaplar promenerade
fram och tillbaka på plattformen och
jag fattade en af dem i armen och
förde honom till kupén, förklarande
hvad som händt. Jag vet inte,
antingen han förstod mig eller icke, men
han påstod att han inte gjorde det.
»Så snart han fick syn på dåren,
blef det ett förfärligt väsen. Han
tillkallade ännu ett par poliskonstaplar,
och sedan de lösgjort dåren och tagit
munkaflen ur munnen på honom, halade
de oss båda två till en
magistratsperson, som hade sitt ämbetsrum på själfva
järnvägsstationen; åtminstone uppförde
han sig som en magistratsperson, ehuru
han bar samma uniform som
polismännen. Här tilläts min reskamrat att
tala först, och han anklagade mig, som
jag sedan fick veta, för att först hafva
förolämpat och sedan öfverfallit honom.
Han sade, att han började tro mig
vara vansinnig, men i hvaije fall måste
han ha mitt blod. Därpå skickade
man efter en tolk, och jag berättade
min historia, men jag kunde se, att
ingen trodde mig.
»Anklagade», sade
magistratspersonen strängt, »hvarför kallade ni den
här herm ett svin? Hvad hade ni för
skäl till det?»
»Jag svor naturligtvis på, att jag
aldrig i mitt lif kallat honom för svin;
att jag kände knappt ett halft dussin
ord af hans afskyvärda språk och att
jag användt endast ett af dessa. Pd
fråga, hvilket det var, svarade jag:
’cochon’. Och då gaf den idioten
befallning om att bura in mig.
»Till all lycka bar det så till, att
det fanns en amerikansk
legationssekreterare med på tåget. Jag kände
honom. Det var Hiram G. Trask från
West Centreopolis. Han kände äfven
igen mig, och det tog honom icke lång
-tid att förklara hela sammanhanget.
Det tyckes, som om fransmannen
frågat mig, om jag hade något emot att
han rökte, och när jag försökte säga
honom, att vi borde lägga oss och
sofva, hade jag sagt »cochon», hvilket
betyder svin, i stället för »couchons»,
som är det ord, jag borde ha användt.
Han var inte mer tokig än hvad en
fransman i allmänhet är, men han var
förtretad öfver att han fått fara ett par
hundra mil längre än han ämnade sig,
hvilket var första stationen från Paris
och jag vill just inte klandra honom
för det. Och vidare tycktes han också
finna, att hans värdighet lidit en smula
öfver att ha haft munkafle och legat
bunden. Emellertid lyssnade både han
och polisen till förnuft och mannen
gick in på att i godo göra upp saken
mot det att jag betalade honom
skadestånd och tog tillbaka mitt
påstående, att han var moraliskt och fysiskt
ett svin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
