Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då återstår blott den önskan, att
våra tragiska artister lärde af den
hänförande fransmannens gästspel och från
dessa minnesrika aftnar hemburo något
af den passion, som de, söner och
döttrar af ett lugnt folk, aldrig erhöllo
af njugga féer.
Fredrik Nycander.
SVENSKT SPEL.
Jag såg hr Lindbergs Erik XIV.
Jag är alltid uppriktig: Lindbergs kung
grep mig ej. Strindberg har skildrat
en hysteriker, hr de Wahl gjorde
honom sådan. Kritiken erkände honom
i min tanke för litet. — De Wahl
bryter af sig lillfingret, Lindberg spelar
rollen. Han gör en resignerad kung . . .
Erik resignerad I Fatala misstag 1. . .
Erik vet knappt af hvad han gör. Han
talar, handlar, marriden. Han känner
Damoklessvärdet öfver sig och vill
skaka af det. Han är som förhäxad
af sin egen svaghet, omedvetenhet.
Han är en man, som skriar i mörkret.
— Och så göra honom till en man,
som medvetet talar om sina olyckor I
Som medvetet mördar folk. Som
medvetet begår de dummaste
handlingar. Han blir därigenom icke alls
sympatisk. Och Strindberg har
skildrat honom sympatisk midt i olyckan
— just därför att han icke förmår
reda sina härfvor. Bristen på förmåga
väcker medlidande hos en person, som
vill mer än han kan. Erik är inte
skuld till sitt fall. Strindbergs pjes är
ett ödesdrama och hjälten är en
viljelös lekboll. Därför får han inte vara
medveten eller resignerad, utan, gripen
af olyckan, trotsande på måfå och
häjdlös.
Lindbergs bästa moment voro i tredje
akten, före Sturemorden. Här höjde
han sig i kraft, närmande sig den
Strindbergska figuren. Äfven i fjärde
akten inlade han en viss förtjänst.
Men i allmänhet var han för vek.
Och entrén efter Sturemorden — denna
pröfvosten för en skådespelares förmåga
att ruska i publikens nerver —
gjordes lindrigt . . . Kungen skall här rusa
in, med dolk i hand, falla i hysterisk
gråt, digna till golfvet, kasta dolken
ifrån sig, och med fraggan mellan
läp-parne, i staccato, trött, led vid allt i
lifvet, stöta fram de sönderbrustna
replikerna: »Det var lögn förstås, att
Johan var lössläppt. . . Det är lögn
alltsammans, hela världen och himlen
med .. . Världsfursten är också kallad
lögnens fader, etc. ...»
Lindberg kom in helt lugnt och
kallade alltihop lögn lika likgiltigt som
om han sagt, att nu rägnade det
därute. De Wahl kastade sig visserligen
inte till golfvet, men slängde sig
fross-skakande mot dörrposten, svetten
lackade utför kinderna, läppame ryckte i
kramp . . . Allt var lögn I ... Det var bra.
Lindberg äger inte det
islossnings-temperament, som fordras här. För
honom ligger det nobla, drömfina, icke
det vulkaniska, det som hör till den
brutala ungdomen . . .
* * *
Jag fick inte se Mussets »Bettina»
på Dramatiska teatern. Sjuk på
pre-miéren. Hvilket en recensent dock
inte har rättighet till. Folk sade, att
pjesen var tråkig. Däraf sluter jag,
, att den var fin och poetisk. Så
frågade jag, hur den spelats. Åhjo, både
fröken Janson och hr Palme hade
varit bra och hr Tömqvist med. Men
pjesen gick inte. Jag tror dock ej, att
detta skadar den store författarens rykte.
Han var inte född i det här stackars
landet.
Däremot fick jag själf se dansken
Bentzonichs spirituella komedi »Stor i
skröplighet» och den gamla franska
vådevillen »Den svaga sidan». »Guld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
