Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DEBUTANTER.
(Se sid. 65.)
De ha nyss börjat spela, fröken Håkan*
son på Svenska, fröken Bosse på
Dramatiska teatern. Kritiken har visat sig
vänlig mot dem, de se bra och intelligenta ut,
och sådana ansikten vill publiken se.
Därför får ni här deras porträtt.
Lisa Håkanson är dotter till vår stora
tragedienne och tog sina första] steg på
tiljan förra året, då fru Håkanson drog
genom landsorten. Hennes dotter har
sedan på Ranfts scen väckt intresse i
Pinero’s »Tanquerays andra hustru» och
Lemaitre’s »Stora syster» — där hon spe-
lade ingenue och på ett spirituellt sätt
gjorde en gammal herre till narr genom
att låtsas fria till honom. Hon är pikant
och äger, utom tragiskt påbrå, tydligen
sinne för det humoristiska.
Fröken Bosse har ett tänkande ansikte
och ett par själfulla ögon. Det ligger
flärdlöshet och skär poesi öfver hennes
re-plikeringskonst, och hennes grepp på
rollerna göres fint. I Didrings »Stigare-Mats»
var hon —^tyckte förf. själf —
»vidunderlig». Och en flickroll i Mosers »Den nye
bibliotekarien» förandligade hon — hvilket
väl behöfdes. Vi vänta mycket af henne.
Hon är syster till vår charmanta
romans-sångerska Dagmar Möller. F. N
REVY.
Bland de konserter, som jag förra
gången måste förbigå, var en af Aulinska
kvartettens soaréer och de bägge
musiksällskapens stora höstkonserter. Som
min redogörelse för dem nu på
nyåret skulle komma väl mycket post
festum, så nöjer jag mig med att helt
en passant omtala, att
kammarmusiksoarén blef intressant förnämligast
genom Hugo Alfvéns sonat, trots den lilla
serenaden, en bagatell, men af det geni,
som kallade sig Mozart, och trots
Schu-berts tändande G-dur-kvartett, som
Auli-narne emellertid icke gåfvo ett fullt så
idealiskt utförande som det, hvilket lär
kommit den till del i den hedervärda
danska familjen i Gjellerups älskvärda
berättelse G-dur. Alfvéns violinsonat,
hans opus 1, är fullt värdigt att sättas
bredvid våra andra förnämligare svenska
verk i denna genre, Berwalds duo och
Sjögrens begge sonater, af hvilka jag
särskildt har en gammal klockarkärlek
till den lilla förtjusande i g-moll, som
jag uppmanar er alla, mina älskvärda
läsarinnor och läsare, att genast
försöka, om ni ej redan känna till den.
Alfvéns sonat är rikare och större.
fordrar också rätt mycket i utförandet,
men utföres den med den artistiska
schwung, som nu senast af hrr Aulin
och Stenhammar, så gör den stor
verkan. Vid soarén i fråga hade den
stormande succés.
Filharmoniska sällskapet har gifvit
en repris af Liszts oratorium »Heliga
Elisabeth», där den ungerske abbén —
alltid galant — gifvit en vacker
hyllning i toner åt sitt lands förnämsta
kvinnliga helgon. Huruvida den heliga
Cecilia uppe i sin fridlysta helgedom,
där man väl får anta, att hon följer
med äfven de senaste tilldragelserna
inom musikens värld, hade någon
särskild uppbyggelse af detta verk, må
däremot lämnas därhän. Kanske föreföll ett
och annat däri den stränga damen
väl världsligt, kanske till och med
något operaartadt. Jag vet ej, om hon
tilläfventyrs gjort bekantskap med några
verk af Richard Wagner eller med en
ännu världsligare opera vid namn
Hu-genotterna, att däremot Liszt kände
till dem, torde vara tämligen visst.
Emellertid fann hon helt säkert behag
i det sällsynt mystiska rosenundret, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
