Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som vi hoppas blifvande freskens
total-verkan.
Det är ej utan att Larsson har en
viss speciell böjelse att en gång få på
den stora tomma väggen rista sig en
beståndande minnestafla. Visst är,
att han om någon nu lefvande svensk
konstnär äger förutsättningar att
värdigt dekorera den nämnda platsen.
Och i synnerhet då många auktoriteter
förordat saken och konstnären själf har
så stor lust––––—
Vi tömde våra glas för »Gustaf Vasas
intåg–––––-» T. N.
VISION.
T man delträdets skugga, hvilken låg
liksom ett sorgens täcke kring dess rötter,
hellenen satt, en grafplats var hans håg
och lyran sjunkit brusten till hans fotter.
Än i sin smärta plastiskt lugn och skön,
antikens storhet i hans hållning dröjde,
men på hans läppar låg en slocknad bön,
den tomma blicken lifvets leda röjde.
Han satt ibland ruiner. Marmorblock
likt bräckta döda lemmar lågo strödda,
och genom sänkta, stela ögonlock,
han fröjder såg i grund, de ock, förödda*
Han såg en krossad, blomstersmyckad tron,
där bladen föllo af likt tunga tårar,
och klagande med vinden ljöd en ton
ifrån den flöjt, som Pan glömt kvar bland
bårar.
Men djupt ur dälden från en sorgklädd
skara
bröt likt ett skri utaf förtviflan: »sjung!»
Hellenen skalf, och matt han hördes svara:
»Jag kan det icke, lyran blef för tung.»
Då föll ett skimmer uti silfverglans
utöfver vägen, stilla skred en skepnad
med stungna händer och med tornekrans
emot hellenen. Dehne såg i häpnad
det hvita skenet, såg den sorgsna ro,
som röjdes i de ädla, tärda dragen.
Halft utaf ångest gripen, halft betagen,
halft fylld af tvifvel, halft af nyväckt tro,
han ur sin dvala ryckte sig och sporde:
»Hvem är du man? Hvart går din stumma
väg?
Hvi bär du syndens röda märken, säg?
Hvad är som dig till korsfäst brottsling
gjorde?»
Då föll en blick som från oändligheten
djupt i hellenens bittert kvalda bröst:
»Hvad jag har gjort? Jag älskat
mänskligheten»,
gaf främlingen till svar med sorgsen röst.
»Så äfven jag», hellenen upprörd sade:
»Jag sjöng för den i all min kärleks glöd.
Men nu är lyran bruten, sången död,
sen Hellas fröjd bland urnors stoft man lade.
O, att till smärta sång förbytas kan.»
Då gentog mildt den bleka törneman:
»Jag älskat mänskligheten, älskar än,
men jag ej endast sjöng, jag led för den.»
Upp sprang hellenen, i hans ögon tändes
den glans på nytt, som redan sorgen släckt.
Hans blick mot främlingen förklarad vändes :
»Du underbare, som mitt hjärta väckt,
du som har lidit, räck mig törnekronan!
Ty sång blef smärta, smärta blifve sång!
Lär dig att dricka ljus i solskensglansen,
strö öfver världen friska rosors fång!
Du, som har lidit, lär dig glad att sjunga
och låt mig bära döda tiders tunga!
Min lyra tag!» Den bleke mannen log,
men på hans kinder lifvets rosor sprungo.
Hans stungna hand den gyllne lyran tog,
och från dess strängar klara toner klungo.
Då trängde däldens mörka skaror fram,
i jubel sina sorgedok de fällde,
och fröjder hvilka dolt sig skyggt likt skam
som vårligt ljus ut öfver nejden vällde.
Och vissna lunder slogo ut i blom,
all lifvets underbara rikedom,
som endast drömmar visat likt en hägring,
blef till en fulHiet af oändlig fägring.
Och tusenstämmigt när och fjärran från
ljöd glädjeropet: Se vår frälserman!
Se ljusets Gud, för hvilken mörkret svann!
Se människomas ädle frie son!
Sigrid Elmblad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
