Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gräslund flyttar sin blick från
toddy-glaset till borstbindaren, som vänder
bort ansiktet, så skepparen blott får
syn på en gles röd skäggfrans, som
börjar vid örat och försvinner
någon-städes under en styf halsduk.
»Man blir svag i tron på dylika
profetior», säger då skepparen,
begrundande. »För min del har jag hört
minst tio nya sedan Titus jemmerligen
förstörde Jerusalem, hvilket tilldrog sig
då jag gick och läste religion för
prosten Falk i världen, men Titus gjorde
intet vidare intryck på mig;
annorlunda var det sommaren femtioett —
eller femtiotvå — jag är inte vidare
styf i årtalsberäkning i hvad som
skedde under mina snabbseglande
ungdomsår, men händelserna, de stå klara
som nymålade sjömärken i mitt
minne.»
»Var det då också fråga om
världens undergång?» spörjer barberare
Renander, som var ung och nyligen
hade stått i tidningen som förlofvad
med hotellets kallskänka.
»Det var det och på fullt
vetenskapligt allvar ändå, ty en komet,
nyckfull som en kvinnsperson och
riggad med en släpkjol eller svans,
uppträdde på himlahvalfvets däcksplankor
hvarje afton, och om dagarne stod
den uppritad på bokhandelsdörrar och
andra folkupplysande platser, hvarje
syndare till skräck och varnagel. Och
hvar och en, som såg himlakroppens
svans med tabellsiffror och allt
klarerade en sida eller två af sina
skepps-papper till den sista seglatsen. Jag
hade just samma vår fått min egen
lilla skuta, och då dagen var
fastställd for världens undergång, lopp jag
in i Cimbrishamn med en
timmerlast — —»
»Kan du inte hålla dig stilla, From?»
ropar urmakaren irriterad. »Fortsätt,
kapten, och fyll på glaset!»
»Cimbrishamn var det, ja», knyter
Gräslund ihop berättelsetråden med en
begrundande blick på Froms profil.
»Det gick smått med affären, ty min
timmerhandlare hade själf slagit sig i
kompani med domedagspr ofet erna och
stod ej vid gjorda aftal. Han ville,
förstås, hellre förgås med sina kontanta
pengar, än bland deras motsvarande
skrymmande värde i timmerstockar och
plankor; alltså måste jag ligga i hamn
och af bida yttersta dagen innan jag
kunde lossa. Jag fick bostad hos en
äldre enka — mor Mätta hette hon
— som hade sin systerdotter hos sig
och — —»
»Håll dig stilla, From, så vi kunna
följa med!» uppmanar skomakare Hult;
som var lomhörd.
»Och sitt enda barn. En son hade
gumman vid artilleriet i Kristianstad.
Hon var i början glad och trygg i
medvetandet af att hon fått en karl i
huset till en smula skydd när jorden
stötte på grund, och jag lofvade
villigt att äntra upp i kometsvansen med
både henne och hennes systerdotter,
ty se, flickan hade för fulla segel styrt
rak kurs på mitt helt unga lediga
sjö-m an shjärta.
Aldrig förr hade jag anat att
jorden kunde vara så härlig och skön,
då hon låg på sitt yttersta, men se
Ingrid och jag lofvade hvarandra hvarje
kväll vid kometens sken att lefva och
dö med hvarandra, på min lilla skuta,
om vi kunde rädda oss där, eller
också hvar helst vi eljes sopades hän
af den gyllene släpkjorteln däruppe
på himlens däck. Vi voro dock ej
det enda människopar, som fann den
yttersta tiden ljuflig; stad och bygd
riktigt röko af kärlekseldar; gamla och
nya flammor formligen hvisslade en
kring öronen, aldrig dämpade af
tankar på präst, bosättning och
kommunalskatter, unga och gamla, som ej
pröfvat äktenskapets ankargrund, trodde
bestämdt att paradiset legat i dessa
trakter och nu kommit tillbaka dit.
Men de gifta och de gamla, de lefde
i stor ängslan för den stundande
domedagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>