Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fast en filt på ryggen och sade till
honom att gå ut och börja sitt
välsignade barmhärtighetsverk. Jag var
ensam hemma för tillfället, ty hustru min
hade gått på besök till sin mor och
kokerskan hade blifvit häktad för att
hon varit drucken och oregerlig,
hvar-för det ej fanns någon, som gjorde
invändningar emot att jag använde en
af min hustrus bästa filtar. Hunden
skällde-^af förtjusning, då han fick syn
på snön och rullade sig i den några
ögonblick just lagom för att få filten
treflig och våt, hvarpå han satte af
gat-in framåt i galopp. Jag bodde
ungefär en engelsk mil utanför byn
och det fanns intet hus på närmare
håll an en half mil, och som hunden
begaf sig i motsatt riktning mot byn,
trodde jag inte, att det var stor
utsikt för, att han skulle träffa på några
resande. Han kom icke tillbaka förrän
klockan tolf på dagen och då hade
han ingen resande med sig på ryggen.
Han förde emellertid med sig sex
stycken »luffare», hvaraf tre voro nästan
dödfulla, enär de druckit ur all whiskyn
i flaskan. De andra tre påstodo, att
hunden lofvat dem en snaps, om de
ville följa med honom hem, och de
hoppades, att jag skulle infria hundens
löfte. Som jag var obeväpnad och
luffarne voro försedda med grofva
knölpåkar och tydligen icke förstodo sig
på skämt, så ansåg jag klokast att
upprätthålla hundens karaktär för
sanningskärlek och sålunda bli dem kvitt
på fredligt sätt. De aflägsnade sig
efter att ha brottats om en butelj
god whisky, och under hela tiden stod
den idiotiske hunden och viftade på
svansen, som om han gjort sig
förtjänt af medaljen för berömliga
gärningar i stället för ett ordentligt kok
stryk för sitt försök att rädda
landstrykare, då naturen ställt till en
snöstorm särskildt i ändamål att utrota
dem.
»Jag förklarade för hunden med min
ridpiska, hvilken uppfattning han för
framtiden måste ha om luffare, och
sedan jag på nytt fyllt whiskyflaskan
och försett honom med en annan filt
i stället för den, som luffarne stulit,
skickade jag ut honom igen. Jag sade
honom, att jag för framtiden skulle
föredraga, att han räddade kvinnor
och barn, företrädesvis de senare, och
att om han råkade på en förfrusen,
manlig resande, så var det bäst han
inskränkte sig till att underrätta
polisen därom, hällre än att slösa whisky
på till äfventyrs ovärdiga personer.
Han gaf sig i väg, något slokörad men
fortfarande vid ypperligt humör, och
efter en kort stund kom han
framrusande till förstudörren och lade ned
något på dörrmattan, hvarpå han satte
i väg igen. I förstone tänkte jag, att
den idioten räddat någons tvätt, som
varit uthängd till torkning, men då
tvätten började göra högljudda
anmärkningar, såg jag närmare efter och
fann, att det var ett ovanligt lifligt
lindebarn.
Naturligtvis kunde jag icke låta det
lilla oskyldiga kräket ligga och frysa
utanför dörren, hvarför jag tog in det
och gjorde mitt bästa för att lugna
barnet. Som jag aldrig haft synnerlig
erfarenhet som barnskötare, fahn jag
mig snart i ett ganska obehagligt läge.
Jag hade ingen mjölk att ge barnet,
hvarför jag rörde i hop litet mjöl, och
vatten, så att det såg ut som mjölk
och hällde litet däraf i munnen på
barnkräket. Därpå vaggade jag det
på mitt knä, tills det somnade. Jag
lade det nu på sängen och gick ut för
att söka få tag i någon kvinna, som
kunde komma och sköta om stackarn,
då jag hörde hunden skälla, och då
jag öppnade förstudörren, såg jag
svansen på honom försvinna bakom
gathörnet och fann att han lämnat ännu
ett barn på dörrmattan.
Det första barnet var ett helgon i
jämförelse med detta, som var ett slags
barnluffare till utseendet och var lika
skrikigt som det var smutsigt. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
