Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon är artisternas skyddshelgon, som
de allesammans se upp till som en
konstens genius. Man har sett henne
— barn af italienska modell föräldrar
— växa upp som modell i kvarteret
och mycket tidigt stå aldeles ensam,
alltid samma ovanliga skönhet och
älskliga varelse, oförderfvad af alla faror
kring henne. Och hon, som aldrig
besökt någon skola,, hade ett finare
uppträdande och mycket mer
utveck-ladt omdöme i nästan allting än de
fiesta unga damer med bildning. Intet
i den värld, där hon lefde, var henne
främmande. Uppväxt uteslutande bland
konst och konstnärer, var det naturligt
för henne att älska konsten liksom
andra barn älska hem och föräldrar
och att förstå den i alla detaljer. Vid
alla vernissager * var hon själfskrifven
gäst och genom ständiga besök i
konstsamlingar och på utställningar
tillsammans med artister hade hon utbildats
till en grundlig konstkännare. Äfven
af tekniska hemligheter hade hon
under åhörandet af ateliersamtal blifvit
kännare, och i anatomi var hon skicklig
nog att visa akademielevema på deras
teckningsfel. Det fanns ej en stämning,
ingen skiftning af en mänsklig känsla,
som hon ej förstod att med sin plastik
uttrycka, och mången konstnär hade
hennes geni mer än sitt eget att tacka
för sin framgång.
Frampå förmiddagen knackade det^
på dörren, och knackningen besvarades
inifrån af djurläten, några svordomar
på olika språk och en hel mängd
»entrez!»
Den besökande var unge Dumontel,
gammal elev i klassen, men som
numera arbetade i sin egen atelier och
modellerade en stor staty, afsedd att
skickas in till Champs Elysées.
— »Tiens, mes amis, comment $a
marche? — Ah . . . !» — utbrast han
rid åsynen af Agnes. Han hade aldrig
förr sett henne. — »Sacré nom des
Dieux! Det är ju just hvad jag så länge
• »Utstäliningspremiére».
sökt» — och han tog sin korta pipa
ur munnen och gick rundt omkring
Agnes under höga utrop af beundran.
Knådande en lerklump mellan
fingrarna, berättade han för de andra om
sitt arbete samt visade fotografier från
flere sidor af utkastet därtill. Det var
en kvinlig figur, mjuk och fin och af
ideella proportioner, som satt på
marken i bedjande ställning och med en
rörande andakt i uttrycket.
— »Idén har jag haft i flere år»
— sade Dumontel — »skizzen gjorde
jag i plastelina i somras, och nu håller
jag på med utförandet i kroppsstorlek.
Jag har haft den ena modellen efter
den andra, men ingen har jag lyckats
finna, som kan motsvara, hvad jag
tänkt mig. Och så kommer jag hit
och får se en som öfverträffar själfva
min idé. Sapprestie! Hvad hon är bra»
— och på hans begäran lofvade Agnes
börja hos honom om en vecka.
Dumontel hade ett distingueradt
utseende, varma vänliga ögon och ett
otvunget sätt, och hvar och en tyckte
om honom både för hans behagliga
uppträdande och intelligenta
konversation. Jastrzemboski, den rödblonde
ryssen, hade aldrig kommit till sin rätt,
så länge Dumontel arbetade på
akademien; men nu, sedan Dumontel var
borta, hade han börjat sköta sitt
mas-sier-kall med mycken viktighet och var
dessutom ofantligt tjänstaktig, isynnerhet
mot sina kvinnliga kamrater. Alltid var
det han som släpade fram deras
cava-letter, när Angelo flyttat undan dem;
när de kommo om morgnarna, var
Jastrzemboski där före dem, och redan
bearbetade lerklumpar lågo i ordning
på deras platser; han hjälpte dera böja
deras hårdhandterliga »armature», och
allt hvad han kunde vara dem till nytta
med, gissade han genast; och allra
hälst rättade han de öfrigas arbeten.
Några veckor senare satt Agnes en
afton i sitt ensamma rum och tänkte
på Dumontel och hans »Sancta Agnes»,
som han kallade sin bedjande kvinno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
