Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SNÖSTORMEN.
För VARIA af HUGO SAMZELIUS.
T}et hade varit kölddimma i runda
fjorton dagar. Omkring 20°
kallt och alldeles lugnt. Skogen,
inpudrad med snö och frost, hade
hållit på att alldeles fördärfvas —
de skörfrusna träden, särskildt
tal-larne, knäcktes af på midten som
om älgtjuren haft dem till dans.
Toppar och grenar brusto. Björkar
och aspar böjdes och bågnade allt
mer för hvarje dag, sträcktes och
spändes och strökos till sist utmed
drifvan, där de fröso fast, till stor
glädje för hararne. Skogen stod som
ett mästersmide i drifvet silfver,
underbart vacker.
Så slapp stormen lös. På ett par
dygn hade den fejat rent i träden,
och nu ritade ånyo taggiga tallar
och brun violetta björkspön in sina
konturer mot snömarken. Stormen
ref upp oväder, och så blef det
förstås snöstorm, en ursinnig galning
med skräckvälde i drygt en vecka.
Dygnet om strida snöskurar under
en våldsam sydost, dån i tak och
skorstenar, larm mot rutorna, hesa,
hotfulla hväsningar rundt knutarna.
Alla vägar igenyrda, och oaktadt
dag-lig plogning fingo hästarna simma i
snö till bringan. Enstaka liggande
gårdar pä en skogsröjning eller
älf-backe höllo på att begrafvas i snön.
Den kom och vräkte sig öfver stuga
och fahus, murade igen vedkasten
och hopade drifvor öfver brunnen.
Först menade den väggarna med
fint puder, sköljde sedan hvita vå-
gor öfver stenfot och syllar, upp
öfver fönstren och ända under
takstängerna. Hade man ej förr varit
insnöad, var man det sannerligen nu
— och man tittade nyfiket ut, när
man någon gång hörde bjällerklang
intonera i stormsvallet.
Det var en man, som älskade
vildväder och med sin goda häst ville
trotsa snöstormen. Det kändes
för-slappande att sitta inne i ro, när
det var sjudande lif där ute. Och
så bar vägen ut i skogen och
vidare till hafs. Öfver igenyrda
bygatan slog hästen sig fram som för
lifvet, innan den plogade landsvägen
nåddes, där han bara klef ner sig
till knäna. Stormen jagade sitt
hets-koppel genom luften, och det
kändes som om alla helvetets makter
sluppit lösa och Fenrisulfven slitit
sig. Från drifvornas och
plogkarmens toppar yr och hvirflar det som
rykande kratrar, och ibland är det
svårt att andas fritt. Invid stenarna,
täckta -liksom med hvita, pösande
fjällräfshudar, svarfvar stormen ut
remnor och jättegrytor, bygger
befästningar med branta, isgrå värn.
På trädens stammar fäster den sin
sega kåda och nitar på lovartsidan
en skarp kam som hajryggen.
Snölaget på ungträd och buskar blir allt
yfvigare. På unggranarna hängas
skärmar eller vida stärkkjolar kring
barrkransarna, och tallplantorna
sticka upp en utspärrad hand eller
också bara toppskottet som en fyl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
