- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 3 (1900) /
190

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nalkande fysiska faror; människans
sam-v vete räddar henne från psykisk
undergång. Båda äro en yttring af Allfaderns
omsorg om sina skapade väsen.

Det oskäliga djuret åtlyder alltid den
skyddande röstens maningar och
befinner sig väl däraf. Människan
däremot söker vanligen att nedtysfa den
varnande stämman i sitt inre, men det
lyckas aldrig fullständigt: samvetet
fortfar att skria, äfven om den försoffade
anden vägrar att lyssna, ty vår
skydds-ande vet, att han till sist skall lyckas
göra sig hörd. Tyvärr inträffar den
stunden ofta först efter den lekamliga döden.

Under jordelifvet koncentrerar många
människor alla sina tankar på
penning-förvärf eller njutningar. Genom en
jäktande tillvaro fylld af idel jordiska
bekymmer eller förströelser minska de
sin andliga receptivitet. Är det ett
värdigt lif för en evighetsvarelse att
uteslutande sysselsätta sig med att äta,
dricka, kläda sig, arbeta, roa sig —
och förtala sin nästa . . . ?

Det finnes väl ingen människa, som
är så öfverhopad af göromål, att hon
ej någon stund på dagen eller natten
skulle kunna skaffa sig tid att
återknyta förbindelsen med den värld, som
hon härstammar från, och dit hon om
några korta år skall återvända.

Mången invänder kanske: — »Jag
kan ej bedja 1» Den människa, som talar
så, har drifvit långt bort från hemmet —
så långt att hon glömt sin andes
modersmål.

Bönens effektivitet beror på den
bedjandes sinnesstämning och ej på det
sätt, hvarpå tanken formuleras. Det är
följaktligen ej de rätta orden utan det
rätta sinnet, som saknas, då oförmåga
att bedja uppstår. Ett dylikt tillstånd
är i hög grad beklagligt, ty det är ett
sine qua non för själens helsa att vi

— åtminstone en kort stund dagligen

— försjunka i kontemplation och
meditation. Genom bönen slå vi upp
själens portar på vid gafvel och blifva
mottagliga för goda andars ingifvelser.

Den, som stundom flyr världens
buller och sveper sin själ i tystnad,
förnimmer i den djupa stillheten en
mångfald välljud, som eljes skulle förklinga
ohörda. Hur skulle vi kunna höra
änglarösterna i vårt inre om vi aldrig
lyssnä efter dem? Det är en viktig sak
att vänja sig vid att lyssna — den tid
som användes härtill är i sanning ej
förspilld.

Enhvar, som stadigt blickar in i sin
själs fördolda djup, varsnar så
småningom en ny värld. Allt hvad som
tilldrar sig inom denna värld — hans
tankes skapelse — blir för honom af
oändligt mycket större intresse än
sin-nesvärldens företeelser. Hans inre värld
färgar af sig på den yttre. — Hela
hans lifsåskådning förvandlas, emedan
han icke längre betraktar tingen
nedifrån utan uppifrån. Utsigten från
spetsen af ett berg är ej densamma
som vid dess fot; jord och himmel
kunna icke hafva samma perspektiv 1

Så snart vi varseblifvit, att alla höga
berg af mänskliga bekymmer på
af-stånd „ te sig som små eländiga
mullvadshögar — då krympa våra egna
sorger ihop och förlora all förmåga att
skymma vår sol och kasta mörka
slagskuggor öfver vår värld.

Lycka och olycka äro subjektiva
begrepp. Hvar sak vi eftersträfva har blott
det värde, som vi själfva fösta därvid.
Hvarför gräma sig öfver förluster, som
blott äro tillfälliga? Om 30—40 år
(eller kanske långt mindre) är det ju
alldeles likgiltigt huruvida våra käraste
önskningar gingo i uppfyllelse eller icke.
Det är däremot alldeles icke likgiltigt
huruvida vi kno tande eller undergifna
uthärda våra förhoppningars grusande.
Hvar tilldragelse har i sig själf ingen
betydelse, men dess konsekvenser äro
af ofantlig vigt. Den människa, som
i hvarje fröjd och sorg blott ser ett
medel till etiskt framåtskridande, har
redan under jordelifvet slitit materiens
fjättrar och har upphört att lefva på
det fysiska planet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:56:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1900/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free