- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 3 (1900) /
197

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hade i många år varit vänner,
direktören hade hvarje år spelat ett stycke
af den habile komediförfattaren, men
»Unge grefven» bröt vänskapens heliga
band. Pjäsen var en treaktare och gafs
ett par kvällar ensam, men snart
började publiken klaga i biljettluckan, att
den var för kort, ej gaf nog valuta,
och då måste direktören förlänga
programmet med en lever de rideau. Hr
Michaelson, som visserligen inte
behöf-ver se på slantame, blef häröfver
uppbragt, och efter telegrafiska
meddelanden mellan herrame, i hvilka
direktörens beklagande axelryckning öfver
nödvändighetens lag och författarens
bestämda fordran att återgå till den
ursprungliga affischen fingo ett lika
gentle-mannalikt uttryck, inträffade skilsmässa,
då hr Fredrikson ur publiksynpunkt
inte kunde ändra sitt förfaringssätt.
Och med det delikata sätt att tacka
för god hjälp, som utmärker
minnesgoda teaterdirektörer, sades hr
Fredrikson vara mycket nöjd med hr
Michael-sons bortgång från den kungliga scenen.
Saken debatterades mycket, och hr
Fredrikson fick uppbära klander, men
det var han ju van vid — den tiden.
Nu är han ju kritikens gunstling,
sedan han nedlagt direktörsspiran och
uteslutande låter oss beundra honom
i egenskap af vår främste sceniske
diseur.

Emellertid ha vi icke sedan hört
brukspatronens eleganta dialog ljuda
öfver en scen — ty det korta
upptagandet af »Unge grefven* på »Den
lustiga teatern» i Gamla Stockholm var
ju mera å part. Men nu har åter en
frukt af hr Michaelsons litterära id,
mognad i hans corps de logis på det
natursköna Uplandsbruket, framförts.
Den är läcker. Intrigen är liten, fru
Sandell är liten, men exposén är lång.
Det hela är en anekdot från drottning
Kristinas hof i Rom, men den är
behandlad med grace, och dialogen äger
en esprit, som. tyvärr mest är lagd i hr
Lavens i moderna stycken ofta roliga,

men här litet hvardagliga mun.
Författaren har själf ledt instuderandet och
iscensatt stycket, och
möbelleverantören har all heder. Mise-en-scenen är
stilenlig, stilkänsla är just hr
Michaelsons starkaste sida, och dialogens
ut-stofferingar bära tycke af äkthet. Vi
få dock väl mycket broderier för
broderiernas skull, och bakgrunden äger
intet djup. Det är en lek med fraser,
och den enda värkligt karaktäriserade
personen är Kristina.

Att tänka sig fru Sandell som
drottning Kristina 1 Jag ruskade på förhand
på hufvudet och var beredd på det
nästan spexartade intryck, hennes första
entré skulle göra. Denna
lilleputt-figur, skal kring den stoltaste
öfvermän-niska, som någonsin uppdykt i ett
bugande hof, blef ovillkorligen en komisk
syn. Hennes mask var Karl XII:s vid
femton års ålder, och första intrycket
var, att en kungapojke klädt sig i
kjolar. Men så började den pojken tala,
och fast fru Sandells stämma är svag,
så förstod hon dock med den energi,
som alltid utmärker henne, att inlägga
så mycken bestämdhet i talet, att man
slutade småle och intresserade sig för
hennes tolkning. Den hölls alltigenom
konsekvent, den lilla gestalten tycktes
växa, blef hög i tanke och vilja, och
de komiska sidor, som denna
karlkvinna enligt författarens porträtt skall
äga, kommo till sin rätt utan att
skymma det drottninglika, som finnes
hos denna dubbelmänniska. Man slutade
med att beundra fru Sandells vågspel,
och när Kristina, som hela tiden
kämpar med påfven, hofvets intriger,
sjukdom, slutligen dukar under för en allt
för stark sinnesrörelse och döende
faller ned, då sen terar man det lilla
mästerverk, skådespelerskan
hänsynslöst komponerat, orädd att ge sig själf
till pris i en roll, där bristen på yttre
förutsättningar skulle gjort henne
parodisk, om icke intelligensen behållit
segern.

Hr E. Hillberg tycks ha blifvit fula

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:56:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1900/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free