Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I » Trettondagsafton > spelar hon grefvinnan
med raffineradt behag.
Den talangfulla aktrisen, som äger en
förtjusande apparition, en slank och ståtlig
figur, är sedan hösten 1898 fast vid
Dramatiska teatern. Dessförinnan har hon
åtföljt sin man, August Lindberg, på hans
mångåriga tespiska ströftåg i Sverige och
Norge. Hon är född 1866. F. Ar.
ANNA RUSTAN.
(Se sid. 148.)
I Knut Michaelsons »En skugga* yrar
den kärlekskranka markisinnan Capponi in,
när de historiska replikerna som bäst
paradera. Det är en dam af fyllig skönhet,
charmant byst, ett stort, uttrycksfullt
ansikte och två svartstrålande ögon.
Markisinnan är fröken Anna Rustan, och just i
en sådan pikant roll är hon i sitt esse.
Öfning i ett älskvärdt koketteri på scenen
har hon haft, det är få komedier på den
Ranftska scenen, som sakna hennes
smittande lynne. Fröken Rustans repertoar är
modäm komedi och fars, speciellt fransk,
och Sardou, Lamåitre, Feydeau, Bisson ha
ofta ej minst hennes hjälp att tacka för
sina glada segrar hos oss.
Det händer dock, att hon lämnar
lustspelets miliö och gör värkliga karaktärer i
det allvarligare slädespelet, ja det händer
att hon med sublim uppoffring af sitt
ansiktes skönhet förvandlar sig till den
veder-styggligaste feminina varelse och öfverraskar
med en så robust, rustik uppenbarelse som
den svarttandade bondhustrun i »Per Olsson
och hans käring», en besk, ursprunglig typ.
Det enda skälet hvarför vi inte skulle
vilja se henne sådan, vore att vi framför
hennes till fulhet öfversmetade fägring
föredraga hennes naturliga, hvilken segrande
passerat fyratioårsgränsen. F. N.
JUSTUS HAGMAN.
(Se sid. 149.)
En aktör, som ständigt får roller, gärna
ses och som direktören alltid kan lita på,
till följd af hans rutin. En af de träget
arbetande, duktiga, hvilkas temperament,
lifvadt af någon god uppgift, stundom
kommer dem att öfverträffa sig själfva.
En af de roller, som sporrat hr Hagman
till en värkligt karaktäristisk prestation, är
narren i Shakespeares »Trettondagsafton»,
som ni ser här. En annan typ, som hela
pressen berömde, var rouén i Lemaitres
»Kritiska åldern». Skådespelaren lyckades
har tillfredsställande imitera tonen hos en
världsman, som smakat på allt, men ändå
vill smaka mer, en evig yngling, som, trots
år och skallighet, vill njuta till lifvets sista
klockslag, en midt i blasertheten
entusiastisk person, som anser sig själf lyckligare
än andra, just därför att han’ kan
konsten att välja det allra bästa. Att hr
Hagman kunde spela denne smackande
tillbedjare af lifvets delikatesser är desto
underligare som hans agerande vanligen äger
något bredt, kärft i sig, bäst lämpande sig
för enklare, kraftigare figurer. Så är han
en naturlig framställare af bondgubbar,
hvilket han bevisat i Geijcrstams »Per
Olson och hans käring», där hans noggranna
maskeringskonst fördelaktigt framträder.
Äfven som trollet Didrik i »Ljungby hom»
gör hans ursprunglighet sig gällande.
För resten har han spelat allt mellan
himmel och jord, i tragedi och fars —
detta senare mest på Södra teatern. Länge
var han engagerad hos direktör Ranft. I
sin ungdom — han är född 1859 —
ströf-vade han vida omkring i landsorten. Nu
är han — liksom hans fru, lycklig särskildt
i bondgummeroller — fäst vid Dramatiska
teatern. F. ;V.
VAN DER OSTEN-TURNÉN.
(Bref till Varia. Se sid. 151.)
Hauptmanns skådespel äro — tyvärr! —
sällsynta gäster på svensk scen. Man
minnes dock hans »Väfvarne* på Svenska
teatern — ett bildergalleri från fattigmans hem.
I landsorten är direktör v. der Osten väl
den förste, som äfventyrat vågstycket —
att spela honom. Men när det skedde,
blef resultatet öfverraskande godt, tack vare
främst sällskapets nya, duktiga primadonna,
fru Lotten Scelig-Lundberg.
Hennes Hanna i »Fuhrmann Henschel»
är en vackert genomtänkt skapelse —
lurande, skenhelig i sin snikenhet, brutal,
utmanande med fräcka later; en cynism, som
slår med skräck, ibland nästan äcklar i
sin ohöjldhet.
Hon är Henschels bete notre i förstorad
skala, en furie i slamrande träskor,
hemmets onda ande.
Steg för steg släcker hon mannens alla
bättre instinkter — mannen, hon aldrig
skänkt ett uns af tillgifvenhet, än mindre
kärlek —, väcker misstänksamhet,
förtvif-lan, lifsleda hos honom, för att slutligen
drifva honom till branten af afgrund, där
själfmordet blir slutet på ett lif utan glädje.
Och herr v. der Osten är formannen,
som tror hela världen om godt — tills han
får ögonen öppnade för hustruns hela
djäf-vulska elakhet. Hans tolkning är enkel,
sann, berömvärdt fri från broderande
grannlåt. uppstyltadt efTcktsökeri — just
därigenom förmår han väcka vår medkänsla.
F. L— ?i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
