Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
temas president Mac Kinley, för att
tillfredsställa en del af den allmänna
meningen i Amerika, vändt sig *till England
med anbud af sina bona ofjitia, men blifvit
afvisad i sådana förbindliga ordalag, som
den synnerligen vänskapliga entente,
hvilken för närvarande råder mellan
kabinettet i Washington och ministären i London,
kräfver. Man kan utan öfverdrift säga,
att så vidt det angår regeringarna, så
synas dessa med olympiskt lugn åskåda
huru det lilla tappra boerfolket hjälplöst
dukar under, det första måhända af de
smärre folk, hvilkas själfständighet är en
nagel i ögat på giriga stormakter och som
förr eller senare äro dömda till nationell
undergång, trots fredskongressen i Haag och
alla fredsukaser. De små folkens enda
tröst är att följa skaldens ord:
»Detta är rätt! Sa låtom oss säga och
därvid bestånda;
Ty ännu blifva städs de beslutsamma folken
berömda,
Som för Gud och för lag, för hustrur, barn
och föräldrar
Stridde, fölle de än för fiendehand tillsammans.»
Hänförelsen i England
öf-Entusias- ver de framgångar en
försik-men i tig strategi i förening med
England, en förkrossande öfvermakt
medfört efter de förra
nederlagen, är däremot så mycket större och
gifver sig uttryck på mångahanda sätt.
Bland annat har äfven Englands
strykpojke, Irland, fått sig några smulor
tillka-stade till tröst för att det nödgats offra
så många af sina söners blod för
generalerna Methuens och Bullers hufvudlosa
krigföring. De irländska regementena ha
nämligen fått tillstånd att på St. Patricks
dag bära Erins symbol »väppligen» på sina
fanor och sina hufvudbonader och hcr
most gracious queen Victoria skall själf
aflägga ett besök i Dublin i Irland, där
hon icke varit sedan 1861 och aldrig,
såsom i Balmoral i Skottland, haft något
residenssäte.
Den tiden är för öfrigt förbi, då det i
England tillhörde en gentleman att, såsom
en gammalt uttalande sade: »med
trumpen-het glädja sig.» Det är ju också ganska
förklarligt, att Londons börsmäklare vid
tanken på den friskare fläkt, som efter
segern måste komma i valutor och börs
spekulationer, öfverlämnat sig åt stundens
hänryckning, om också uttrycken för de
ras gjädje kunna vara af något
tvifvels-aktig smak, t. ex. då korpulenta och be
dagade börsherrar, alderman och
kyrkvärdar och andra matadorer, hvilkas re
spectability är höjd öfver allt tvifvel,
hän-gifvit sig åt ett frenetiskt fosterländskt
parti football, i hvilket deras hattar fått göra
tjänst som bollar, eller då man fått skåda en
af börsens pelare,
ponceau-coqueliquot-fär-gad af sina ansträngningar att blåsa fanfarer
på en barntrumpet, dansa ett pas scul till
stor fröjd och gamman för Londons gat
pojkar och cockneys, hvilka icke försummat
att med sitt bifall uppmuntra så mycken
förtjusning öfver Chamberlains och Cecil
Rhodes’ framgångar. Men så har också
den sistnämnde med den cynism, som sy
nes vara honom egen, efter sin befrielse
ur fångenskapen i Kimberley, uttalat sin
glädje öfver, att priset på diamanterna från
de Beers grufvor skulle komma att stiga,
liksom äfven The Charttred Companys och
guldgrufvornas aktier skulle få högre kurs
efter kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
