Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plats Öfver Marias kvarlefvor —
väntande naturligtvis tills han fick några
kvarlefvor — och att John skulle
bestrida kostnaden för inskriftens
förändrande på den stora grafvården. De
båda bröderna dryftade denna plan
under månader, hvarvid båda två voro i
hemlighet belåtna därmed, men John
vidhöll, att James skulle gälda alla
omkostnaderna.
Detta ville James icke gå in på, ty
han resonnerade som så, att såvida
icke John gick in på hans förslag,
skulle grafvården vara af ingen nytta
för någon, och att om han hölle i sig,
så måste John i sinom tid falla till
föga.
Det lider inte minsta tvifvel, att
detta också skulle ha blifvit slutet på
historien, hade icke James skrockadt
öfver det så mycket, att han en
vacker dag skrockade ett fiskben i halsen
på sig och kväfdes på fläcken. Han
begrofs på sin egen grafplats utan
annat minnesmärke än ett träkors, som
utmärkte hans hviloläger. Hans änka
sade, att om han velat ha en
magnifik marmorvård, så skulle hon styrt om
en sådan, medan han lefde, men som
han icke gjort det, så kunde hon inte
fatta, att hon hade någon skyldighet
att vräka ut sina pengar på världsliga
fåfängligheter.
På hvad sätt ordnade detta om saken
med den kombinerade grafvården? Det
är just det, som jag nu går att
berätta. Världen hade icke tagit slut
vid det här laget ser ni och John, som
alltid hatade folk, som inte höllo ord
och såg, att adventistema inte höllo sitt,
öfvergaf dem och återvände till den
regelrätta baptistiska fårfällan. När
hans broder dog, gick han med på
hans begrafning och gjorde det lilla
han kunde, som inte kostade något,
för att trösta hustrun. Slutet på vår
historia blef, att de blefvo lika såta
vänner som någonsin och John
föreslog slutligen Maria att hon skulle gifta
sig med honom en gång till. »Du vet,
Maria», sade han, »att vi aldrig voro
oense, med undantag ifråga om den
där adventistdumheten. »Du hade rätt
i fråga om den och jag hade orätt
såsom utgången visat och när vi åter
äro ense igen, så kan jag inte inse, att
det är något som hindrar, att vi gifta
oss igen.»
Maria sade, att hon hade det bra
som det var, och att hon aldrig kunde
tro, att det var försynens vilja, att hon
skulle gifta sig så ofta, helst om hon
besinnade huru många stackars
kvinnor det fanns, som inte kunde få en
enda man.
»Ja men», fortfor John, »så är det
den här grafvården. Du tyckte alltid
om den och jag var alltid själf stolt
däröfver. Om vi inte gifta oss igen,
så är den där grafvården så godt som
bortkastad, och det förefaller okristligt
att vräka bort sjuttiofem dollar för
ingenting, då hela saken kunde ordnas
så lätt.»
Detta var ett argument, som Maria
kände att hon icke lätt kunde
vederlägga och så, efter det hon sörjt James
Thompson under en passande period,
— som ni vet växla perioderna! —
gifte hon sig med John för andra
gången och grafvårdens anseende för
trovärdighet återställdes.
John och Mar^a dryftade ofta
möjligheten att sälja James’ grafplats och
begrafva honom där den kombinerade
grafvården kunde rymma äfven [-honom,-] {+ho-
nom,+} men det fanns inte rum för
flera inskriptioner, och dessutom såg
John ingen möjlighet att i korta och
uttrycksfulla ordalag angifva
släktskapsförhållandet mellan James och
Maria.
Sålunda ansåg han på det hela
taget bäst att James fick hvila på
sin egen grafplats och låta den
kombinerade grafvården bära vittne endast
om John Thompsons och hans familjs
dygder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
