Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATUR.
Skiss af GUSTAF JANSON.
I. VÅR.
A/forgonsol stiger glödande ur vågor.
Högrödt skimrar himlahvalfvet och
med sjudande längtan blickar en
nyvaknad natur mot dagens gyllne stjärna,
som slösande strör knippen af ljus och
värme ut öfver all världen. Allt drager
ett djupt andedrag af lättnad och
hämtar, nyss väckt ur den långa
vinter-dvalan, med yrvaken förtjusning nya
krafter till ett nytt lif. Glömd är vintem
och natten, borta kylan och snön, hvilans
tid är förbi. Och den dådkraftiga våren
slungar allt i kaos obekymrad om hvem,
som sedan ordnar det stora verket.
Inne i skogen ha de stolta furorna
skakat snön af barrtyngda grenar och stå
där kraftiga och höga i sin evigt gröna
skrud. Björkarne spritta af lefnadslust,
sälgarnes safrika grenar blomma i kapp.
Ystert tumla sprittande vindar om för
att skaka lif i en sömn drucken natur, som
ännu famlande söker den rätta lösningen
på lifvets stora gåta. Det jäser i marken.
Gräsrötterna taga sats till språnget ut i
lifvet. Böljorna hafva åter börjat sina
fjorårslekar. Och vid stränderna se hvita
och blå sippor frågande upp ur mullen
och glädja sig med allt annat åt ett
kort lif efter en lång hvila.
Skogsbäcken har ingen ro längre.
Den brusar fram mellan tufvor och
stubbar, den sköljer kala stenar om knotiga
rötter, den klättrar i hufvudyr lifsglädje
öfver alla hinder och störtar orädd från
höjden ned i dalen. Hur den växer
den obetydliga rännilen, hur den
vidgar sig, blifver större och större, tills
den slutligen bär vaggande båtar och
stolta skepp på sin rygg. Men tid att
stanna har den icke, framåt är dess
lösen och fram måste den. Och så
kastar sig floden med jublande fröjd i
hafvets famn, det mäktiga hafvet, som
likt Saturnus uppslukar sina egna barn.
Marken, nyss förut grå, drager på
sig den ljusgröna helgdagsdräkten; och
natur, som sofvit den eviga hvilans
ar-betströtta sömn, bryter skoningslöst ned
allt det gamla för att med hjälp af
vårens obändiga lifskraft skrifva lagar
för en undrande värld.
Solljus, böljesång, fogelkvitter — nytt,
friskt, starkt: vår, oordning utan måtta,
omhvälfning utan sans: vår.
Och ur tusentals strupar klingar den
unge hjältens lof i en enda fulltonig
jubelhymn upp mot det blå. Naturen
har glömt behofvet af hvila i glädjen
öfver att få lefva och vara till.
•
Och då förstod jag, att nytt föder
nytt, men gammalt dödar både sig och
det ungt är. Var ung på det att du
ej må blifva gammal!
II. SOMMAR.
Smekande smyger sommarens vind
genom skog. Mellan högstammiga furor,
öfver sammetslen mossa, kring findoftande
blommor ilar den ned mot sjön. De
väldiga träden med sina buktiga grenar
skymma utsigten, men vindfläkten hittar
väg. Och dessa furor, de stå där så lugna,
så rotfasta i sin oföränderliga skrud,
som hvarken sol förmår bleka eller
köld af kläda. Du stolta, du härliga
skog, så mörk och dock så trofast, du
trotsar tid och storm och århundraden,
hvilka med tunga fjät skridit öfver jorden
och förintat människoverk; du står
alltid lika stor och hög.
Här och där silar sommarsol från
klarblå himmel ned mellan barrträdens
grenar och broderar med ljusa
fantastiska fläckar mossans mjuka, svällande
matta väfd af en aldrig tröttnande
natur. Och i fjärran tona dessa
underbara, oförklarliga ljud, som dö bort i
samma stund de födas, som födas en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
