Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dast för att dö. Detta mäktiga sus,
som rullar fram och sakta böjer
sekelgamla toppar, vaggar fjorårsunga, yfviga
kvistar och på vindsnabba vingar glider
bort genom tusenårig skog.
De åldriga resame blicka lugna ned
på de späda telningarne vid sina fötter.
De gröna, skäggiga gamlingame känna
sin sega styrka och omgifva skyddande
de små och ungdomssvaga. De värna
dem mot stormar och faror och hålla allt
ondt fjärran från dem. De gamla, de veta,
att de unga äro framtiden, soru skall taga
arf efter nutid, liksom det varande
hvälf-ver sina kronor öfver forntidens grafvar.
Och solstrålame kyssa lif i skog och
mark, väcka fröet, som slumrar i
svartan mulT — och ur det fornas
mörknade rester spirar det nya släktet upp
ikläd t hoppets ljusa färg.
Nere i dalkjusan mellan kala
klippor, smidiga björkar, stela alar och
mjukt vide ligger den lilla skogssjön.
Vågor glittra i solljuset och slå plaskande
mot strandens stenar, som ville de narra
den ärevördiga graniten till ett muntert
leende. Men lika fast som hård ligger
den där orubbligt orörlig och afvisande.
Det prasslar i löfven vid insjöstrand,
och porsens vallmotungt dufna doft kastas
undan. En vindkåre tränger sig lekande
ut mellan styfva algrenar och smärta
björkvidjor och så brusar den i ystert
öfvermod ned mot vattenytan. Vågorna
bli oroliga och insjöns anlete mulnar,
men vinden är en glad bekant från
dagens lekar liksom nattens ro, det var en
kanske något hårdhändt smekning, men
dock en trofast vänsmekning, och så
är vindfläkten långt borta.
På andra sidan sjön banar den sig väg
mellan träd och buskar, genom skog,
öfver mark. Hvart? Bort, och den är borta.
Vågorna börja åter sina lekfulla
anfall mot strandens trumpna stenar, allt
är ånyo som nyss förut, endast
aspar-nes blad uppe i backen dallra ännu
på sina smala, veka stjelkar.
Bredvid den fallfärdiga gärdesgården,
som än står upprätt, emedan den ej
börjat ramla sönder, möter ljuf honungsdoft.
En flock bleka nattvioler böja sig blygt
undan de nyfikna solstrålarne i några
granars däfna skugga. Och bredvid dem
slingrar rankan, som blomsterkungen gaf
sitt namn, och dess milda vällukt
blandar sig med skogens friska andedrägt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
