Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkelt hvardagliga, äkta landtliga
slättlandskapet sitter en liten bondpojke
försjunken i omedvetna meditationer,
värmd af det solsken, som hans
bländade ögon icke kunna uppfatta. Hans
lekkamrat, en älsklig och trohjärtad
liten bondtös, räcker tröstande sin sorgsne
vän ett af markens blomster; och i
detsamma stryker en värmande solstråle
fram öfver hans hufvud. Det är i
denna tafla en naiv och hjärtevarm
poesi, en innerlighet och bamaoskuld,
som minner om den vackra
trädgårds-scenen i Strindbergs »Advent», då den
guldlockige »lekkamraten» genom lilla
Thyras kyss skapar skönhet och ljus
i sotargossens själ.
Hans Gudes båda sjöstycken äro
icke att räkna bland den fräjdade
konstnärens bästa arbeten. De äro
visserligen omsorgsfullt och gediget målade,
visande Gudes högt uppdrifna teknik,
nobla komposition och harmoniska
färg-behandling, men genom sin öfverdrifna
elegans värka de gammalmodiga och
därigenom tröttande.
»Napolitansk fiskargosse» af Hans
Heyerdahl illuderar genom den äkta
traditionellt-italienska pojktypen, medan
vattnet däremot synes något kritigt.
Figuren är gifven med naturlig rörelse
i situationen, med stor fargstyrka och
med en medveten säkerhet i utförandet.
Heyerdahl är en af de konstnärer, på
hvilkens klo man alltid känner lejonet.
Christian Krogh är dåligt
representerad med en visserligen kraftigt gjord
genre, men med tämligen osäker,
suddig kolorit. Denne konstnär, som så
ofta värkar som ett välgörande salt
skumstänk från västerhafvet, liknar
haf-vet själft: ombytligt, i storm och stiltje,
öfver djup och grund. Med sin säkra
talang och sin naturliga själfständighet
ger han naturen sådan den är, men
icke sådan Per och Pål anser den böra
vara. Han är som konstnär så
väl-signadt axelbred och stark och så evigt
ung. Men tyvärr h vi lar han sig någon
gång emellan — och konst är icke hvila.
x\terstår att nämna Gerhard
Mun-thes båda sagoakvareller: »Mörkrädd»
och »Riddaren». De äro båda
egendomliga och intressanta, icke fria från
en portion råhet i utförandet, men
särdeles dekorativa.. Det vore närmast
öfverdrift att kalla Munthe en
nyuppfinnare, men han är en i hög grad
själfständig och själfmedveten konstnär,
som alltid intresserar genom det
geniala greppet på sina originella ämnen.
* • *
Den germaniska nutidakonstens båda
yppersta namn finnas här — på tvänne
obetydliga och ointressanta dukar.
Arnold Böcklins »Fauner som bortföra en
nymf» är i den grad tom och uppställd
att man har svårt att i den känna igen
den store schweiziske mästaren. Och
Franz Lenbachs »Själfporträtt» föder
genom sin svaghet och entonighet starka
dubier hos den varme
Lenbach-beun-draren.
Frankrike är visserligen icke
före-trädt med namn som Millet eller
Ca-banel, men dock med flere mycket
betydande konstalster. Främst lägger man
märke till Raphael Collins kolossala
friluftsmålning »Sommaren»,
föreställande en del fagra och skära unga
kvinnor, som just stigit upp från sitt
bad i skogstjärnen. Den ideella
nakenhetens målare har bredt en tjusande
färgprakt öfver de skälmska ungmörna
och blåst sommarens svärmiska poesi
id i skogslandskapet. Det är silfveme
toner i luften öfver denna
sommaridyll, där formernas plastiska skönhet
och färgernas blida harmoni smälta
samman till en solig, leende bild af
naturlifvets höga sommardag.
»Vanan är andra naturen», säger ju
ett gammalt ordstäf, som vi ärft från
romarfolket. Det har en ypperlig
till-lämpning på bildhuggaresonen Edouard
Dantan, som under uppväxten i sin
faders atelier insög dess luft i så fulla
drag att han blef
bildhuggareatelier-interiörer.s främste målare. Det är
glädjande att i en svensk samling se en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
