Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var nöjd. »Just så, och stugan får
nog ås, och i spiltan står där kanske
en häst, om lyckan är god!»
Midsommartid var allt färdigt, häst
och getter hade han, mer behöfdes ej,
ute på holmarna i sjön var gräs, och
getterna gnagde bort all ungskog rundt
omkring, men hvem bryr sig om det,
där uppe?
En gång tänkte han på, att en
kvinna — — — —; »nej — hon
kan kanske bli lat, går till byn,
grälar och ställer till bråk.» Tanken
kom aldrig åter.
Svedjan var hans dröm, och han
funderade ut, hvad han kunde göra
af den; tiden var knapp, ty fisket
måste vara hufvudsaken, annars skulle
han bli utan mat till vintern. I byn
hade karlame glömt honom, men icke
kvinnorna, de ville hämnas, men
ingens väg gick till hans stuga, och när
han mötte dem nere i bygden, kastade
han skämtsamma ord, som retade dem.
Ingen brydde sig om honom, han fick
sälja sin fisk hos länsmannen, och i
handelsboden fick han mjöl och fläsk
för pängama, mer behöfde han icke.
När vintem kom, snarade han fågel
och hare och fick till slut köpa en
gammal bössa, och då tyckte han sig.
vara öfver det värsta, och aldrig gick
han efter bränvin eller spelade kort.
Så gingo ett par år. Bättre och
bättre gick nybygget, som ingen tänkte
på eller brydde sig om.
En dag stod han och bakade bröd,
då en tallkott kom dansandes rätt i
pannan på honom, efterföljd af ett
klingande skratt. Där stod en flicka
med uppfäst kjol och gäckande
uppsyn i dörren. »Jo, nu fick jag veta,
hvar du höll till, din lönkrögare; jaså,
du har egen gård, ditt kräk du, som
spelar kort med våra pojkar i byn.
Nu kan du ta’ dej i akt, ty jag skall
mana vettame på dej 1» Därmed sprang
hon.
Han grubblade länge på detta
besök och undrade, hvarför Kari Jonas-
dotter kommit på moen och sökt
honom. Vettarne, dem han jämt
fruktat, han var ej rädd för varg och lo,
men de underjordiska, som han
trodde så säkert bodde nära intill honom,
dem kunde han ej glömma. Från den
dagen skaffade han sig en hund. Han
trodde så fast på dem, som inte synas
för en och hvar, men som finnas i
skogar, berg och vatten, och flickans
hotelser skrämde honom. Därför, när
han kom hem från svedjan en
lördagskväll, och hästen, som han
tjud-rat på gården, stod inne i stugan och
darrade af utstånden skräck, trodde
han icke annat, än att vettarne,
upphetsade af kvinnorna, gifvit sig af för
att göra ondt åt honom. Nu hände
det flera gånger i veckan, att saker
och ting utan hans förvållande
kom-mo på orätta platser. Till sist var
en af killingame nära nog hängd och
ihjälrökt i skorstenen, och då var det
slut med hans mod, han kastade sig
på sängen, grät. Hade han ej gråtit,
skulle han hört prasslet i löfskogen
och kvinnoskratt. Trollpackor var det,
men sådana, $om alltid synas. Han
vågade icke längre gå ut, stängde sig
inne och försakade röjningsarbetet.
I byn fanns en sockenlapp, som var
duktigt hemma i trolldom. Till denne
tänkte han gå, men han vågade ej
lämna huset och kräken. Den som
haft sig en kvinna här — en hustru
kanske, nej — ja — men hade man
nu kanske fred eller lycka —
Efter det han huggit signekorset
öfver dörren, var det frid en tid. Det
kom sig af, att man hade potatisupp-.
tagning i byn, och ingen af jäntorna
orkade gå så många mil som till
ny-bygget efter dagsverket. Mannen gick
till sist ut till sitt nyland, men tänkte
bara på, huru han skulle få en hustru
— präst ha vi inte råd med, hon får
stanna ändå, men hvem, jo, det
kunde sockenlappen också veta. Hela
veckan lång hände intet från vettarne,
och på lördagskvällen sutto lappen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
