Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och nybyggaren öfver en kittel, och
lappen sa’ många underliga saker. I
alla fall höll mannen från nybygget
sig i byn senare på kvällen. Nu var
det dans igen på logen, men jäntorna
syntes inte till. Just i logdörren stodo
pojkame och pratade: »Di ä’ hos den
förbannade nybyggarn med sattyg igen,
sist hängde de en killing, nu stryper di
väl kon, kan jag tro.» Lyssnaren till
talet sprang hemr så fort han kunde.
På långt håll såg han ett par jäntor
på taket. De snattrade och skrattade.
Han smög sig ända intill och hukade
sig ned bakom en liten sten. Som
de kröpo ned från taket, häfver han
upp ett tjut som den värsta varg, och
jäntorna sprungo, galna af skrämsel,
ned åt ån, där han kunde se, att de
hade båtar, och började ro af alla
krafter. Det var byns jäntor, han
kände hvarenda en. Innan han gick upp
för att se, hvad de. haft för skoj på
taket, gick han in i stugan, glad öfver
att han sett, huru vettame sågo ut,
men där inne * stod en flicka i röd
stubb på en stol. Hälgkjolen låg på
sängen, hon höll på med att hissa upp
grytan på loftbjälken. Men i ett språng
hade han slagit armarne om henne,
dragit henne ned i sitt knä och
skrattade af skadeglädje. »Nu, Kari
Jo-nasdotter, skall du bli hos mig och
hjälpa mig mana bort vettame igen!»
Och folk påstår, att Kari inte gick
mer från nybygget det året, och när
hon se’n kom till byn för att hälsa
på, bar hon ett barn på armen, och
nybyggaren får vara i fred och är visst
nöjd förresten, se’n han röjt sista svedjan.
”MARKIS CHEVELLI.”
NÅGRA MINNEN upptecknade af HENNING BERGER.
’ I. EN INLEDNING.
T^örsta gången jag såg Chevelli var i
gamla café Wosslick. Han satt längst
in i hörnet bredvid trappan, som leder
upp till biljardrummet, midt emot den
lilla ungerska stråkorkestern. Någon
presenterade mig och han började
genast:
»Aha», och han upprepade mitt
namn, »låt mig se, Stockholmare eller
Göteborgare? Släkt till häradshöfdingen
— jaså från Stockholm. Nåå, hur
trifs ni här? Trist stad, inte sannt?
Javisst — gräsligt, horribelt, men —
tja — ni förstår, och jag, tänk er
mig: jag, som har ägt millioner!»
Jag betraktade mannen. Han såg
ut att vara femtio år — i själfva
vär-ket var han ej fyllda fyrtio. Det
var något af Mephisto i typen. De
spetsiga mustascherna och det likaledes
spetsiga hakskägget hade grånat, men
det kortklippta håret var ännu svart.
Dragen voro härjade, blicken matt,
hållningen en elegant roués.
Klädseln var vårdad, och de smala
fing-rarne tryckte oupphörligt nervöst en
monokel i vänstra ögonvrån.
»Ja», sade jag, för att säga något,
»lyckan kommer, lyckan går» . . .
»Hvad», afbröt han skarpt och
rynkade ögonbrynen, »med mig är det
ingen fara. Jag har mitt kontor i
Masonic Temple —förtjänar kolossalt,
förra veckan tusen dollars — kom upp
och hälsa på mig — kanske jag kan
vara er till nytta, jag känner alla
människor, vill ni ha en introduktion
till Armour eller Leiter eller Marshall
Field, så säg bara ifrån. I går hade
professor Mills vid Columbian
Univer-sity frukost för mig på Auditorium
Hotel — han vill nödvändigt, att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
