Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverraskning, säger han, men den får
ej öppnas, på hedersord, förr än vi
kommit ur hamn. Afskedstagandet är
slut. Vi äro ute till hafs. Jag
öppnar kistan. Kaptenen sticker en
bil-jätt i min hand. Jag läser: Till
Che-velli från Rios damer 1 Stum af
förvåning slår jag upp locket och —
tänk er min häpnad, mina herrar —
kistan är till brädden fylld med
guldmynt! Ja, ni förstår— skål mina herrar!»
Chevellis historier, i själfva värket
en fantastisk blandning af sanning och
lögn, skulle kunna fylla en bok. Den
charme de ägde berodde emellertid
till en stor del på berättarens
orubbliga allvar och hans lediga
framställning. Stundom har jag tänkt att han
själf trodde på hvad han serverade
oss. Han var alltid mycket noga med
vissa fakta, såsom data, namn på
personer o. s. v. Ibland har jag kontrollerat
hans uppgifter och alltid funnit dem
korrekta i hufvudsak. Se’n tillkom den
konstnärliga utsmyckningen och det var
här Chevellis fantasi fick jätte vingar,
l: En höst mötte jag honom på
Dear-bom Street. Välklädd och juste som
vanligt. Fransk liflig hälsning. »Ah
gamle vän gratulera mig», skriker han
midt i det brådskande vimlet och
gestikulerar med bägge armarna, »jag
har blifvit doktor, visst katten, här
skall du få se.» — Och han drar mig
upp för en trappa in i ett litet kyffe
till kontor. Och han talar och talar
och slår med käppen i pulpeten för
att ge eftertryck åt sina ord.
— »De bästa kunder, mrs. Potter
Palmer, etc. etc., häpnadsväckande
inkomster, tillåter du jag ger din fru
en liten present? Ett litet
diamantsmycke — ah, bara en bagatell!»
Den »afiar» han värkligen innehade
var en s. k. »patentmedecinagentur»,
som bekant en af Amerikas värst (och
bäst) florerande humbugsgeschäft.
Jag frågar honom hvarför han ej
gifter sig och får till svar:
»Är du galen — jag som har varit
gift med en prinsessa.»
Men smycket hördes naturligtvis
aldrig af.
* * *
Chevelli dväljs fortfarande i Chicago.
Där dör han en gång — kanske på
ett hospital, kanske i ett palats. Om
den staden får tillämpas
elevatorpoj-kens anmärkning: det går upp och
ner här i lifvet.
Men några af »markisens» historier
har jag antecknat i tro att de skulle
roa. De framträda utan andra anspråk
än en tillfällig förströelselektyrs, och i
ett kommande nummer skall början
göras med hvad Chevelli själf kallade
»sin stora spökhistoria». Jag har sökt
bibehålla originalberättarens egen stil,
och hädanefter får han tala för sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
