Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skin, som på tiotusen meters afstånd
dödade en millionstark fiendtlig armé
genom solstygn?
Intet af allt detta.
Han hade »skrifvit en pjäs», som
det häfdvunna talesättet lyder i Sverige.
Till och med en femaktspjäs. Men
pjäsen hette Cyrano de Berger ae, och
den hade föregående afton mottagits
med vanvettiga demonstrationer på
Théåtre Porte S:t Martin.
Några sade att detta på värs skrifna
stycke betecknade utgångspunkten för
en ny dramatisk tidsålder. Vare där-\
med hur som hälst. Säkert är
emellertid att det ledde till en scenisk
triumf, så storartad att en Victor Hugo
för egen del väl knappast fick skåda
dess make.
Men det blir bäst att låta fakta tala.
»Cyrano de Bergerac» med Coquelin
ainé i titelrollen, upplefde under sitt
första skede i Paris fyrahundra
föreställningar. Styckets framgång i Amerika vardt
rent af häpnadsväckande: tio
rivaliserande sällskap spelade det samtidigt för
fulla hus — och i dåliga öfversättningar
(med ett undantag). Tyskarna förtjustes af
Ludwig Fuldas (»Talismanens») utsökta
tolkning, medan spanjorerna, trots
nationella olyckor, jublade vildt åt den
kastilianska. I Petersburg gingo tio
föreställningar af stapeln — något i
Ryssland ovanligt och minnesvärdt.
Halft förgätna dussinriken sådana som
Serbien m. fl. spelade stycket på
konstiga, barbariskt ljudande tungomål.
Och sist, men ej sämst: hela
världens kritik, med den sedermera
hädan-gångne »farbror» Francisque Sarcey i
spetsen, stoppade som en man
hvisselpipan i säcken. Hufvudsumman af
publikens och pressens omdömen i alla
land, som göra anspråk på att räknas
bland de civiliserade —
»Cyrano de Bergerac» är ett
mäster-värk.
* * •
Låtom oss höra hvad »Cyrano» själf
har att säga om saken. Det är ej vår
mening att sysslå med spiritistiska
experiment och utfråga den sedan snart tre
århundraden aflidne »lyckoriddaren».
Nej, vi lämna ordet åt
förkroppsligandet i kött och blod af Rostand’s ideal
— åt den äldre Coquelin, som känner
scenen och dess traditioner in- och
utvändigt, åt veteranen från Comédie
Fran-9aise, den kraftigaste manliga gestalten
på det nutida Frankrikes skådebana.
En utländsk journalist har nyligen
besökt don Cesar de Bazanos . . . och
Cyrano de Bergeracs tolkare i hans
hem. Från den utfrågning, som
naturligtvis följde, meddela vi en del
intressanta enskildheter.
— Om jag inte missminner mig var
det på hösten 1894 jag första gången
träffade Rostand. Jag befann mig en
dag händelsevis hos m:me Sarah
Bernhardt, då Rostand för Henne läste upp
sin Princesse Lointaine, som längre fram
gick på Renaissance. Jag var där blott
i egenskap af vän, men jag
frapperades högeligen af värsens skönhet och
de utomordentligt konstnärliga
egenskaperna hos författarens deklamation.
Sarah rördes ända till tårar — hon
var faktiskt sängliggande sjuk två
dagar i följd af sinnesrörelsen.
Efter uppläsningen föreställdes jag
för Rostand och sade honom
uppriktigt i huru hög grad jag beundrade
hans arbete. Och så, just då jag
ämnade aflägsna mig, sade han: »Jag
skulle ha god lust att skrifva något
för er. Jag tror mig ha en god idé.»
— Ni inser nog huru fullständigt jag
dukat under för hans trollkraft, då jag
genast svarade att hvad hälst han än
skrefve för, när som hälst och om
hvilket ämne som hälst, så skulle jag
mottaga det utan fråga och förbehåll
samt uppföra det på min egen teater.
Det var onekligen ett märkligt löfte
efter ungefär tio minuters bekantskap.
Men jag menade ärligt hvad jag sade.
Några veckor senare — fortfor
Coquelin — kom han till mig med sitt
ämne och genomgick det i alla en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
