Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag hade just slutat mina studier
och visade en dag för M. Jules
Cla-retie vid Comedie Fran^aise en
enaktare, som jag gjort. M. Claretie
uppmanade mig enträget att formenligt
inlämna den och påstod sig vara
förvissad om att den skulle antagas.
Naturligtvis var jag förtjust och
lämnade in stycket. Det refuserades
emellertid, delvis, tror jag, därför att jag
anförtrodde uppläsningen åt en
skådespelare, i stället för att själf åtaga mig
den.
Nå väl, fortsatte Rostand, — M.
Claretie stod i alla fall på min sida
och bad mig taga i tu med en
treakts-komedi samt inlämna den så snart
jag fått den färdig. Följaktligen skref
jag *Les Romanesques*, och den
mottogs med särskild heder på
Comé-die Frangaise. Det första jag fick höra
var att Sarcey utropade mig som »en
ny Regnard» och inregistrerade mig
för hela mitt lif såsom en af den
lätta komediens representanter.
Men det var ej min afsikt att
mottaga en så trångt begränsad mission.
Komedien var nog bra i och för sig,
men jag insåg klart att komedien
enbart var lika otillfredsställande som
tragedien enbart eller melodramen
enbart. Hvad jag ville var att studera
och måla lifvet. Därför skref jag
oför-töfvadt en pjes, »La Princesse
Loin-taine», som var vansklig, sorglig och
ömtålig — så himmelsvidt som möjligt
olik den lätta komedien —■ och jag
lät herrar kritici banna mig så mycket
de behagade, fast det tog hårdt ibland.
Ja, jag visste hvad jag gjorde. Och
så skref jag »Cyrano» som, enligt
hvad jag förmodar, bjuder på litet af
hvarje, liksom världen omkring oss.
På fråga om M. Rostand, då han
skref »Cyrano» åsyftade någon
moralisk värkan, om han önskat gifva en
läxa i ridderlighet och mod, svarade han:
— Endast medelbart. Jag har
aldrig kännt någon dragning åt
tendens-eller problemdramer. Om man bygger
sitt värk på ett ämne åf öfvergående
intresse, låt oss säga på en
äktenskapslag eller skilsmässeprocedur, förlorar
värket uppenbarligen vid sitt raison
d’étre, så snart denna fråga afgjorts.
Därför väljer jag hällre ämnen från de
évigt gamla bevekelsegrunder, som styra
vårt lif, ty dessa äro hvarken nya eller
gamla, utan alltjämt de samma och
ständigt intressanta. En dramaturgs
hufvudsakliga uppgift är enligt min
förmodan den att roa sin publik. Roar
han den icke så söker han förgäfves
undervisa den.
Likväl erkänner jag en dramaturgs
ansvar, särskildt då han på grund af
framgången vunnit stor makt. Vare
sig han åsyftar det eller icke, äx det
lika fullt säkert att hans stycken hos
många människor inskärpa lärdomar
eller öfva inflytelser på godt eller ondt.
Jag hoppas alltid kunna fasthålla vid
det syfte som ännu så länge ledt mig:
att framdraga det ädla och värdiga här
i lifvet hällre än det usla, det rena
och det sköna hällre än det fula, det
höga och det eldande hällre än det
förvända. I vidsträckt mening var
»Cyrano» afsedd att blifva en läxa — det
vill säga att den skulle väcka
medkänsla med trofasthet, ridderlighet och
mod, alldeles så som »L’Aiglon» (detta
stycke var vid interviewen ännu icke
färdigt) skall — jag hoppas det
åtminstone — väcka en nationell
vällustrysning af oblandad fosterlandskänsla
och kärlek till fädemetorfvan.
— Förnimmer ni någonsin att era
skapelser äro värkliga under tiden då
ni skrifver dem?
— Icke i samma omfattning som
då jag skådar dem från scenen. Men
ofta har jag mycket starkt förnummit
mina karaktärers sinnesrörelser. Jag
har lidit och fröjdats med dem ända
tills de undanträngt värkligheten ur
mitt eget lif. Jag var omöjlig att vistas
tillsammans med, då jag skref sidorna
om Cyrano’s död, det där stället, ni
vet, i femte akten, och jag vet ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
