Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rillan och Juseppi. Den lille mannen hade
med stor framgång rest den förtryckta.
Han hade ett långt rep om lifvet och
traskande omkring bland iolket
samlade han upp pängar och dansade
däremellan.
Gorillan, som hade Juseppis rock på
sig, vefvade positivet med ena
handen, medan hon höll i repet, hvarmed
Juseppi var bunden, i den andra.
Efter några minuters mellanrum kunde
hon hala in repet hand öfver hand,
tömma Juseppis ficka på alla pängama
och släppa ut honom på nytt.
Stannade Juseppi ett ögonblick för att tala
med någon bekant kunde hon tvärt
hala in honom och låta honom smaka
piskan, och om han inte samlade ihop
nog pängar i gorillans tycke, kunde
hon hålla ut honom med ena handen
och rappa på honom med den andra,
så att åskådame voro färdiga att kikna
af skratt. Ingenting kunde få dem
att tro, att Juseppi menade allvar, då
han bad om deras beskydd. De
förmodade, att allt detta hörde till
pjäsen och ju mer han tiggde och bad
dem att befria honom, dess mer
skrattade de och sade att »den där
italienaren var en alldeles dråplig aktör.»
Så snart Juseppi fick syn på mig,
började han berätta mig om sina
lidanden. Hans berättelse saknade
sammanhang, kan man säga, ty inte förr
hade han börjat sin historia, än
gorillan ryckte i tåget för att påminna
honom att ge noga akt på hvad han
hade för händer, om han ville ha
framgång i sitt företag; Juseppi sade,
att så fort han band tåget om lifvet
på sig och satte positivvefven i
gorillans hand insåg denna sitt öfvertag
och skyndade att begagna sig däraf.
Hon hade slagit mannen till marken
redan två gånger med piskskaftet, och
hade rappat på honom tills han var
gul och blå, utom det att hon hållit
honom i arbete från klockan sju på
morgonen utan att han fått hvarken
vått eller tort.
»Vid denna punkt i berättelsen
halade gorillan in honom och gaf
honom en ordentlig afbasning, för att
han spillt tiden med prat. När
mannen kom tillbaka igen med tallriken
sade jag honom, att han tog in mer
pängar nu än han någonsin gjort
förut, och att detta borde trösta
honom, äfven om medvetandet, att han
lät den förtryckta vederfaras rättvisa
ej längre hade något behag för honom.
Jag är ledsen behöfva säga, att
Juseppi härvid använde så fula uttryck,
att jag värkligen icke kunde stå och
höra på honom längre. Jag trodde
mig dock höra honom säga, att
gorillan satte sig i besittning af hvarenda
cent som insamlades och gaf ut dem
för egen räkning, men som detta var
endast hvad Juseppi själf brukade göra,
så borde detta icke ha retat upp en
man med värkligt sinne för rättvisa.
Naturligtvis var jag ledsen för att den
lille mannen misshandlades, men han
var seg, och jag tänkte, att det inte
kunde skada om gorillan fullföljde hans
undervisningskurs i plikten att
upprätta den förtryckte lite längre. Jag
har ändå alltid varit liksom lite
ledsen för, att jag inte intervenerade, ty
ehuru Juseppi var endast utländing,
som inte’ hade rösträtt, och dessutom
var alltför inrotad i sina idéer, så ville
jag ändå inte, att han skulle lida
någon verklig skada. Efter den dagen
har ingen människa sett Juseppi, vare
sig död eller lefvande. Man hade sett
honom ungefär i skymningen två eller
tre mil från staden på vägen till
She-boygan. Han hade då allt fortfarande
repet om sig och använde en hel
mängd fula uttryck, medan gorillan
allt som oftast med piskan påminde
honom om de värkliga skyldigheterna hos
en person i hans ställning samt
dårskapen af missnöje och upprorslusta.
Detta var det sista någon människa
såg eller börde af italienarn. Gorillan
dök upp följande dag med sitt
positiv i en närbelägen stad, men utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
