Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låg bakom en bergknalle ett godt
stycke från gården. Här hade
ålderdom och skröplighet satt »gamla
Johannes» på undantag. Han kunde
icke arbeta längre. Han var en börda
för gården, men »man fick väl dras
med honom så länge». Ingen hade
reda på eländet. Om vintern fanns ej
någon obehörig på ön, och om
sommaren höll tjuren, som betade i hagen
bredvid, nyfikna sommargäster på afstånd.
Nu tornade vinden mot dörren.
Stängd som vanligt. Järnspettet satt
ju också ordentligt for. In kom den
likväl. In genom den ruttna
takhalmen, in mellan halfmurkna golfplankor.
Och på baksidan stod gluggen öppen,
ty luckan hade fallit ner och hängde
på blott en hake. Men hvad gjorde
det, att vinden kom in. Den var mild
nu. Mild, som den är en vacker afton
i slutet på maj. Och det var rätt, ty
den hade mycket att godtgöra. Isande
höstregn hade den piskat in genom
springorna, blandat brännande yrsnö i
den usla sänghalmen, och hvad den
rifvit och slitit i stugans skrala timmer.
Hungern hade gräft i gubbens inälfvor,
ohyran dikat i hans skrumpna hud,
och gikten hade skrufvat i lederna.
Men Johannes hade glömt alltsammans.
Det var ljust och varmt. Han var
ren och mätt. Ren och mätt. — Det
hade han ej varit på länge.
Men tysti — Steg hördes i hagen.
— Ah! Det var bara inspektorskan
och hennes piga »fjolliga Mari», som
kommo med hans vanliga dagsranson
i en rörlig bleckbunke. Pigan räckte
in maten, och inspektorskan läste
bordsbönen — men den lät som en ed.
Så gingo de. Efter dem dansade
bunken med både sådgröten och sillen ut
genom gluggen, ty Johannes var mätt
nu och hade råd att kasta bort tre
mål mat på en gång.
I afton skulle den beskedliga
smeden, som för gubbens skull vågat
trotsa husbonden, komma och lyfta det
tunga järnspettet från dörren. En båt
låg gömd bland alarna nere vid
stranden. Snart skulle Johannes ro bort
till en annan ö, där människorna hade
hjärta och unnade en stackare’ att dö
som kristen. „
# * «
Skymningen smög sig sakta genom
skogen. Konturerna sleto sig lösa och
gycklade ohyggliga bilder. Det
prasslade i snåren. Ugglorna och skogens
andra röfvare gingo ut på jakt. Men
Johannes satt vid gluggen och — drömde.
Hög och blå låg himlen ofvan
trädtopparna, och i vester flöt land och
vatten tillsammans i ett rosigt
fjärran. — — —
Så tassade det på dörren. En
häftig knyck och Johannes hörde, hur
järnspettet ställdes mot väggen,
hvar-efter allt blef tyst. — Under starka
frossbrytningar släpade han sig öfver
golfvet och stötte upp dörren. Spettet
föll omkull på berghällen, och ett skarpt
klirrande ljud for genom hagen.
Ångesten pressade fram tunga
svettdroppar på gubbens händer och ansikte.
Men när ingen märktes, kröp han i
vild glädje ut ur stugan nedför
backen genom ljung och enbuskar. Med
sönderskrubbade händer kraflade han
sig upp i båten, där han föll på knä
och ville tacka Gud. Slutligen hittade
han i sitt slöa minne ett gammalt
bristfälligt »Fader vår», som han andäktigt
läste om två gånger. Så satte han sig
på toften, stack ut årorna och rodde
med lugna tag ut på fjärden, som låg
så stilla, vid och lockande i majkvällen.
* * *
Ett par årtag till och han hade gått
förbi kobbarna, där inspektom ibland
satt och metade, men då skjuter en
båt ut ur strandskuggan. Det var
in-spektorns ljusmålade snipa. Denna
tillfällighet öfverrumplade gubbens
besinning. I stället för att krypa in
mellan holmarna stäfvade han i
ursinnig fart ut mot storvattnet. — — —
Upptäckt! — — — Jakten började.
Den blef ej långvarig. Gubbens musk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
