Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man för den ryska skalden och författaren
Puschkin plägade framhålla den Romanov.
ska dynastiens ryska ursprunglighet, hällde
han i stället för svar sitt vinglas i ett glas
vatten och spädde det sedan med så
mycket vatten, att icke ens en färgning
återstod. Därmed ville han visa, huru litet
ryskt som i själfva verket fanns kvar i
dynastien. Utan att vilja gå lika långt,
måste man dock medgifva, att i Karl Xll:s
ådror Vasablodet blifvit utspädt i
väsentlig grad, och att det svenskt
nationella icke hade stor plats hos denna
ättling af det tyska furstehus, som efter
Kristina besteg Sveriges tron. Man kan
också i hans karaktär uppspåra flera drag,
som starkt erinra om hans farfader, den i
trettioåriga kriget uppfostrade Karl X. Dit
hor lusten för krig och krigiska äfventyr,
som hos sonsonen stegrades till formlig
mani, likaså jagandet efter chimärer, som
hos farfadren ännu antog form af
storpolitiska planer, men hos sonsonen förlorade allt
innehåll och urartade till fixa idéer. Från
fadern ärfde han ett hårdt och känslolöst
sinnelag, som i ständiga krig snart
förvandlades till råhet och grymhet. Med
dylika anlag bekläddes han som en
omogen pojke med dålig uppfostran, bortskämd
af smicker, hvars förnämsta läsning varit
gamla hjältesagor och för hvars ögon en
Ludvig XIV:s maktfullkomlighet hägrade,
med oinskränkt makt och erhöll tillfälle
att, i ett århundrade, då både stora och
små fältherrar af devota historieskrifvare
firades i krypande ordalag och sågo sina
porträtt prunka i träsnittsgloria, förfoga
öfver en stark armé med krigiska minnen,
utan minsta återhållande band.
Författaren framhåller också med full rätt i sin
analys af Karls karaktär dessa
omständigheter och deras olyckliga verkan. Han
uppvisar därefter det hufvud- och planlösa
i Karls företag, och framhåller skarpt de
nödvändiga följderna af hans fördärfliga
verksamhet, som måste leda till
katastrofen vid Pultava. Med stor åskådlighet vi
sar författaren också, huru såväl bland de
hemmavarande som hos befalet vid armén
missnöjet oupphörligen tilltager och
utbreder sig från de högre kretsarne till gemene
man, i den mån de bördor, kriget orsakade
och Karl fordrade, växte, till dess de
slutligen nådde en outhärdlig höjd och landet
fördes till branten af sin ruin. Ingen
räddning syntes längre möjlig ur den
belägenhet, som despotism i förbindelse med hög
mod, halsstarrighet och förakt för alla råd
och för folkets nöd och lidande bragt landet.
Sammansvärjningar uppstodo, först
rädd-hågadt och osäkert, men togo så småningom
fastare former efter Karls återkomst från
Turkiet och under kriget i Norge. Enda
möjligheten att lösa knuten syntes till slut
vara konungens försvinnande från
skådeplatsen, och då han den 30 november
stupade i löpgrafven vid Fredrikshall, var det
så långt ifrån osannolikt, att en hämnande
hand bland hans egna misshandlade
undersåtar lossat det befriande skottet, att
det fastmer allmänt troddes icke allenast i
Sverige, utan äfven i hela Europa.
Författaren genomgår kritiskt alla uppgifter
om händelsen vid Fredrikshall och stannar,
såsom högst sannolikt, vid den åsikten, att
kungens baneman måste sökas bland hans
egna officerare. Fransmännen Sicre och
Maigret och svenskarne C. Cronstedt och
Stjemroos ha varit de, på hvilka
misstankarna hvilat. Med stöd af en berättelse,
som kyrkoherden Tollstadius afgifvit om
en bikt, som Cronstedt på sin dödsbädd
aflagt för honom, anser författaren såsom
sannolikast, att Cronstedt var banemannen.
Men till full visshet om, att konungen
fallit för en hämnande hand och alls icke
för en kula från fästningen, kommer
författaren af granskningen af sårets och
sårkanalens läge och af terrängförhållandena
utanför fästningen. Han stöder sig härvid
på det protokoll, som 1859 upptogs öfver
besiktningen af kungens lik och som på
sin tid gaf anledning till en ytterst liflig
debatt i Svenska läkaresällskapet. Denna
debatt slutade nämligen med ett utlåtande,
att det dödande skottet måste anses ha
kommit från fästningen, men redan då
funnos de, som icke voro riktigt
öfver-tygade, och argumenteringen erbjöd i själfva
verket också flera svaga punkter. Dessa
punkter belysas utförligt af författaren, och
skulle man också hysa någon tvekan, om
han fullt bindande kunnat bevisa sin åsikt,
måste man å andra sidan medgifva, att
frågan visst icke är en gång för alla
af-gjord. Till äfventyrs torde den aldrig
kunna med full säkerhet besvaras. Med
Görtz’ och prosten Brenners afrättning
undanröjdes två personer, som kände de
föregående stämplingama, och huru
förhållandena än må ha varit, kan icke
nekas, att de sammansvurna väl förstått att
sopa igen spåren efter sig, om det också
icke lyckats att fullständigt utplåna dem.
Författaren gör slutligen en
folkpsykologisk studie öfver den nimbus, som
kunnat komma att omgifva Karl XII:s namn.
Mycket af hvad han härvid säger, framför allt
om den skuld, som i detta afseende drabbar
flera af de svenska skalderna och författarne,
är sannt och riktigt och mycket mera skulle
ändå kunna tilläggas. Äfven däri har
författaren alldeles rätt, att hjälten i det
sorgespel, som Sveriges fall bildade, alls icke
var Karl XII, utan svenska folket, det
trohjärtade, tillgifna svenska folket, som. trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
