Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unge männen att de på sin färd mot
Hamnstaden beslutit vandra till Amerika
öfver Behrings sund och tillryggalägga
Engelska kanalen i roddbåt, såvida de
funno att fartygstrafiken i Liverpool
blifvit spolierad, äfven den.
Detta tyckes antyda ett tillstånd af
syreberasning, som knappast var mindre
intensiv än den som föranledde
premiärministern att dansa på bordet.
Resan till det förstörda New York.
De funno den ofantliga ångaren
Teu-tonic förtöjd vid sin landningsplats.
Uppenbarligen hade den ej fått tid att
löpa in i sin docka, då den allmänna
slutkatastrofen nådde sin höjdpunkt..
Troligtvis var staden i eld och lågor
då ångaren, löpte in, och kanske hade
ett försök gjorts att komma ombord på
densamma, då det okunniga folket trott
sig kunna undslippa det hotande ödet
genom att styra ut på hafvet.
Landningsplatsen var fullpackad med
liflösa människovarelser, af hvilka hela
massor ännu stodo upprätt — så tätt
voro de hopgyttrade. Många stodo som
statyer med armarna sträckta upp
öfver hufvudet, och döden tycktes hafva
öfverraskat många i form af kväfning.
De åtta beslöto till en början att
föra »Teutonic» öfver Atlanten, men
ångarens kolförråd visade sig vara i
det närmaste slut, och de hade ingen
utväg att fylla det. Ingen af dem
visste något om navigation, och endast
Rule var förtrogen med
ångmaskinlärans elementer. De utvalde en liten
ångjakt och lastade den med det kol
som fanns kvar ombord på *Teu tonic».
Därefter styrde de kurs mot väster, i
det mr. Hepburn tjänstgjorde som
kapten och John Rule som maskinist.
Det dröjde fjorton dagar innan de
fingo kusten af Maine i sikte,
allden-stund de hållit för mycket åt norr. De
stego i land vid ruinerna af Portland,
men gingo snart å nyo ombord, beslutna
att hällre förtro sig åt sin jakt än
företaga en lång fotvandring genom ett
okändt och Öfvergifvet land. De
snuddade vid Amerikas tysta kuster, ända
tills de kommo till New York samt
ångade nedåt viken. Min farfars far
be-skrifver sceneriet såsom utomordentligt
dystert. Frihetens staty tycktes vara
det enda värk af människohand som
förblifvit oantastadt. Brooklynbron var
ej fullständigt förstörd, och de
ruinerade återstodema hängde från två
pelare af smält sten, medan de trasiga
ändarna af den konstruktion som förr
i tiden utgjort gångbanan, släpade i
vattnet.
Själfva staden företedde en
egendomlig anblick. Den utgjorde en
hop-gyttring af grådaskig, halft
genomskinligt glas, som gaf en antydning om
den oerhörda hetta, hvilken måste hafva
utvecklats vid dess förstörelse.
Ytterlinjerna af dess förnämsta stråkvägar
voro ännu svagt antydda, ehuru de
smältande byggnaderna hade strömmat
ut på gatorna alldeles som lava och
delvis utplånat dem. Här och hvar
angaf en glaskupol platsen där en
onaturligt hög byggnad en gång stått, och
sålunda ägde stadens konturer en hemsk
likhet med dess forna jag — samma
ohyggliga likhet, som ytterlinjerna af
en med lakan öfverhöljd död kropp
äger med en lefvande människa. Längs
utmed stranden lågo de spinkiga
stom-rn ame af halfsmälta fartyg. De unge
männen färdades förbi denna förintade
begrafningsplats under djup tystnad och
styrde rakt uppför den breda Hudson.
Intet tecken af lif hälsade dem förrän
de anlände till Poughkeepsie, då de
sågo det stjärnströdda baneret fladdra
öfver ett hus, som låg på höjden af
en kulle. Själfva dess rörelse för
vim-den gaf på visst sätt ett löfte om att
lifs-gnistan ej fullständigt slocknat i Amerika.
Den tunga dysterhet, som tryckt de
resande, häfdes nu, och de läto det ena
hurraropet ljuda efter det andra. En
af de unge männen rusade under däck
och hämtade Union Jack*, som skynd-
* Engelska flaggan. Ö. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
