Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färgerna dämpade, en behaglig värme
fyller rummet. Jag släcker de två
lamporna på kaminfrisen, tänder en
sista cigarrett och börjar långsamt kläda
af mig.»
»Mina herrar, intill denna stund hade
jag ej tänkt på något särskildt. Jag
smågnolade en bit ur ’Aladdin’,
smut-tade på min ’brandy and soda’, gjorde
rökringar och drog makligt af mig
rocken. Då flög en gammal dum idé
genom min hjärna, en idé hvilken jag
som urkosmopolit och obotlig
kring-flackare alltid betraktat som gammalt
skrock: att räkna fönsterrutorna innan
jag lade mig! Det var ej min mening
att göra det, jag smålog åt den
plötsliga ingifvelsen, men jag vände mig
ofrivilligt om och betraktade
ytterväggen. Och det är här jag vill
framhålla hvad man kallar idéassociation
och dess egendomliga förbindelser och
värkningar. Jag smålog, säger jag, åt
detta skrock, tanken på skrock kom
mig att tänka på en spökhistoria jag
som bam hört på Gunnebo, denna åter
förde tanken på Maupassants intressanta
och hemska lilla novell ’Horla’ som
jag nyligen läst — och innan jag visste
ordet af öfverraskade jag mig själf med
att gå och låsa dörren till mitt rum
samt omsorgsfullt lysa i badrummet för
att se om någon fanns där! Jag
medger att jag är närvös, men jag tyckte
själf detta var löjligt och slängde
förargad bort cigarretten samt kröp i
sängen. En härlig säng! Stor nog för
tio och fjädrar som gungande moln.
Skål!»
»Nu är det så att jag aldrig vänjt
mig vid nattlampa — utom i
parti-kuliära fall. Jag kan ej somna vid
ljussken, men den gången låg jag en
lång stund och bligade i taket som
en idiot, innan jag kunde förmå mig
släcka lampan på nattduksbordet
bredvid mig. Jag inbillade mig att jag ej
var ensam i rummet, en förryckt tanke
som gjorde mig både arg och rädd.
’För mycket cocktailar’, tänkte jag, och
blåste ut lampan se’n jag likväl först
noga eftersett hvar tändstickorna stodo.
Så låg jag där en stund och fantiserade
om att något skulle inträffa, måste
inträffa . . . tills jag slutligen nästan
domnat af i den första slummerns behagliga
sensation, då — ja då hörde jag plötsligt
en skallande röst, som skrek till:
Che-velli!»
»Man brukar tala om ’hårresande’,
’blodet isas’ och ’stel af fasa’, men vet
ni mina herrar, jag var som ett lefvande
lik! Jag blef så hiskligt rädd att jag
trodde hjärtat stannade. Jag kunde ej
röra, en lem, jag bara låg där i mörkret
med vidöppna ögon och kallsvetten
brytande fram på pannan. Hvad i
herrans namn skulle hända härnäst?»
»Så småningom lugnar jag mig.
Jag försöker resonera bort det hela
som en dröm, en nattmara. Jag
lyckas och är nästan färdig att åter dåsa
af, då plötsligt ånyo mitt namn, nu
upprepadt tre gånger, skallar mot mig
med förfärlig röst från rummets
ogenomträngliga mörker: Chevelli!
Che-velli! Chevelli!»
»Att jag inte dog rakt på fläcken,
begriper jag inte. Men i ett nu får
jag lif. Med skälfvande händer
tref-var jag efter tändstickorna och lyckas
genom ett undervärk tända lampan.
Därpå drar jag som en vansinnig i
klocksträngen och uppger på samma
gång ett rop, eller rättare tjut, så
förfärligt att det i mina öron till och
med öfverträffade den hemska,
mystiska stämma jag nyss hört».
»Värkan af detta dubbla
lifsteckens-bevis var ögonblicklig, så
ögonblicklig till och med, att jag tick en ny
närvskakning. Någon bultade
nämligen som en besatt på min dörr. Jag
öppnar och ser en hvit skepnad, (jag
trodde i första häpenheten det var en
ande) som genast klifver rakt in.»
»Hvad f—n är det för lif herrn
håller här midt i natten — och hvem
är herrn egentligen?» — frågar denna
skepnad, oförskämdt amerikanskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
