Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID STOCKSUNDS BRO.
Skiss af J. L. STOCKENSTRAND.
T^et är morgonens ljufligaste timma.
^ Genom luften dra varma fläktar,
ett rosigt skimmer dallrar öfver sjön,
långsamt skingrar sig den kalla
nattdimman och tar form af sällsamma
skepnader, hvilka i ett ändlöst tåg ringla
sig bort mot skogen. Vikens yta
skiftar i fragghvitt och blekgrönt. Allt
är så tyst nu i gryningen, ingen sång,
intet surr eller gny höres, hvarje fågel
sofver under sin skyddande gren, hvarje
fly i sitt undangömda ide.
Jag skjuter ekan från land och
lägger åsido mina don .. . ingen tanke
har jag på aborre eller löja i dag.
Jag lyssnar och lyssnar bortåt den
sof-vande skogen, och spejar utåt den öde
vägen. Bakom skogen ligger Nockeby
gård, och gråhvit och jämn slingrar
sig vägen fram till Stocksunds bro,
kungsvägen, på hvilken hon skall
komma min Anna-lill, min hjärteblomma,
min ögonfröjd! Men ännu hviskar
tystnaden, sofver skogen, och jag känner
den längtan i blodet, som är kärlekens *
manande bud. Då skjuter en eldvåg
upp i öster, genom rymden klingar en
sakta ton, naturens grundton, borta
vid horisonten krusar sig vattenytan,
skiftar färg från dunklaste opal till
gnistrande paljättblått, en strömfåra skär
viken, och långsträckta, tysta vågor
gunga mot stranden, i vassen höres
ett klirrande ljud af rasslande pipor,
ett sus af vajande blad. Plötsligt
glimmar solklotet fram ur sina töckenhöljen,
heta strålar tända osynliga flammof i
luften, — så går morgonväkten genom
den tysta skogen och i ett nu vaknar
allt lefvande lif, jublar och svärmar.
Borta på vägen hvirflar ett
dammoln — är det väl kärran från
Nockeby som kommer? Ekan glider
fram under brohvalfvet, jag njuter en
försmak af återseendets lycka ... så
känner jag missräkningen ila genom
alla närver . .. Det var icke Brunte,
som kom med min Anna, endast en
luffare, som lämnar sitt ide. Mina
ögon bli trötta att speja, hjärtat är
tungt... En kall vind blåser
någon-städes ifrån. Göken ropar uppe i
tallen på höjden: Sorgen följer den
ensamme ständigt!
Långt bortifrån når mig ett ljud —
ett rassel af hjul, ett tramp af lätta
hofvar. Ändtligen, ändtligen! jublar
mitt hjärta. Då klingar en mångtonig
kör genom luften . . . Hör! Glada
kvitter, pärlande lärkdrill, nynnande
våg-skvalp. Nu först är solen uppstigen,
nu är det bländande ljust. . .
I rutig kjol och snöhvitt huckle
kommer hon mig till mötes, mjölksurran
från Nockeby gård. Strålande glad
och lockande fager vinkar hon och
ler mot mig lycklige. — — Brunte
ger oss en afskedsnick och börjar beta
vid vägkanten.
Det går som ett skälfvande pulsslag
genom naturen, öfver viken seglar två
fåglar mot stranden, i vassen slår
aborren sitt djärfvaste hopp, öfver stock och
sten jaga ekorrarna hvarandra, med ett
surr af pansrade vingar mötas två
troll-sländor i lek och älskog. . . Tysta, med
blick sänkt i blick, ro vi bort till
grundet, där under hägn af skuggande alar
vi redt vårt bo på herdars vis . . . som
två fåglar i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
