- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 3 (1900) /
385

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I GÄSTSPELSTIDER.

Vi ha haft en glimrande
teatersäsong. Strindberg och högt drama.
Ett uppryckelsens år. Ett år mot den
stora epoken. Den, som kommer med
religiösa skådespel. Oberammergau i
Sverige! Den måste komma — i vår
dekadans. Vi gå under, om den inte
kommer, hänryckelsens, trons tid, äfven
på teatern, den andra kyrkan, lifvets
kyrka.

Ett väckelsens år.

Därför le vi åt »Damen från
nattkafét», därför skadade den inte. Det
var för litet ogräs på det stora faltet.
Den var ensam — en fars på året.
Den kan man skratta åt.

För att sänka oss från vår sublima
höjd:

»Damen» var banal, men lustig,
gelélös, ej så pass komponerad som
Feydeaus andra pjäser. Den var inte
häller så skabrös, tycks åtminstone så.
Ty ju mer frivolitet man ser, desto
mindre ser man den. Frivoliteten blir
oskuld. Detta är höjden xaf omoral
och moral.

Stycket gick. Publiken skrattade så,
att den inte orkade applådera.
Fröken Borgström var damen. Illusorisk.
Jag är förtjust i denna artists sätt
att säga repliker. Hon fabricerar
nålar. Pjäsen var hennes talang
ovärdig. På Dramaten slipper jag se henne
sparka öfver stolar och bord: »Hopp
la, pappa ser’et inte!» Fastän det såg
roligt ut och parketten tjöt.

Kritiken skämmer nu bort hr
Laven. Men han är bra och har lärt
af Fredrikson distinkt uttal. Som den-

ne är han lik sig — men inte lik
Fredrikson.

Victor Lundberg säger i farsen: »Jag
är trött på den här rollen för länge
se’n». Det var psykologi,
själfbekän-nelse. Och Eliasons bonjour såg
skrynklig ut af bara ledsnad. Karlen är
rolig. Men han siktar med talangens
rätt högre än Feydeau-nivå. Han
står redan högre, men ibland är det
ju nyttigt att huka sig för att känna,
hur smörjan luktar. Sedan rätar man
sig desto stoltare. Jag vill se den
mannen i en stor karaktärsuppgift. Vill
jag det, får jag det, enligt Strindberg,
Ibsen och andra hypnotiskt troende.

Härmed är jag inne på »Byggmästar
Solness», där denna lära predikas.
Stycket har gått på Dramaten med fru
Dybwad från Kristiania. Ibsen är här
snillet i barnkammaren.
Bam-på-nytt-pjäs — med slående repliker, visionär
kraft, men med vissa scener, som
läraren i modersmål skulle strukit hos en
gymnasist. En bizarr blandning af
hänförelse och lamhet, naivitet och
bitterhet. Men olefvande, sjukt, pinsamt.

För åtskilliga år sedan gafs stycket
af Lindberg på d. v. operan. Jag satt
den gången i Figaro och skref en
hänförd recension i min ungdomsyra.
Jag blef presenterad för Lindberg på
gatan.

— Ah, det var ni, som skref om
Solness. En blixt i natten!

Detta sagdt på hans sjungande dalska.

Jag trodde, jag hade skrifvit något
genialt — eftersom ett geni sade mig
det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:56:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1900/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free