Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har ju alltid sagt, att denne aktör
gömmer på ganska stora möjligheter.
Jag får stundom rätt. Men de unga
her-rarne vid Dramaten äro rätt många,
och rollerna fördelas kanske icke
alltid efter temperamenten.
I »Dansen på Koldinghus» visade
sig de våra svagast. Värs är
fortfarande våra aktörers akilleshäl, och
Drachmanns lyrik är så finväfd, att man
inte får ta i den med grofva händer.
Detta stycke är skärt som en folkvisa.
Men Drachmanns ande har alltid
något betagande, äfven där han inte
visar sig starkast. Var de våras spel
här tungfotskonst, så visade sig fru
Dybwad här subtil. Hon var en
förkroppsligad dans — en hemsk, dödande
dans. Så som hon låg i de tre
täf-lande dansörernas armar i andra akten
— viljelös, förintad, som en slöja —
skall hon länge sväfva för min fantasi.
Af henne har vår publik fått ett
långvarigt intryck och, hoppas jag, våra
artister ett lärorikt.
* # *
Hon for till sitt land igen, med
fånget fullt af blommor.
Danmark kom. En afdelning artister
från Köpenhamns Folkteater spelade
»Trilby» på Dramaten, medan denna
teaters egna artister gästade landsorten
för att täcka förra årets ännu
efterhängsna skuld.
»Trilby» gafs för några år sedan på
Södra teatern. Fröken Signe Wolter
hade titelrollen. Hon var lång och
stark i åminnelse, lik en dragon. Hon
spelade oförskräckt och onyanseradt.
Så var nu fru Anna Larsen en
förtjusande motsats — mjuk, kattsmidig,
nervös. En späd, rörlig varelse med
något klingande godt i stämman och
fuktigt skimmer i de stora ögonen.
Hon var som en ömtålig fiber, hela
människan. Rollen torde ej vara
hennes bästa — i »Första fiolen» är hon
utan tvifvel mer framstående — men
hennes graciösa väsen vann oss.
Hr Fjelstrup, som ledde turnén,
gjorde en högst naturalistisk och
fängslande typ af geniet Svengali, denne
fattige, snuskige musikjude, som
upptäcker Tril by, artistgrisetten,
hypnotiserar henne, så att hon kan sjunga,
skördar guld på henne, gör henne till
sin hustru, men, sjuk förut, nu sjukare,
ty hypnosen tar hans kraft, slutligen
våldsamt dör. Hans död befriar henne
— hon återvänder till sina målare-
vänner, till lille Billi, som hon älskar.
Ja, ni har ju läst George du Mauriers
roman, efter hvilken Paul M. Potter
gjort pjäsen! En melodramatisk,
diabolisk historia för folk med god tro
och starka nerver. Stycket är bäst
hoptråckladt i början, sedan lider det
af dramatiseringars ofta förekommande
fel, för stark skissering.
Lille Billis framställare, hr
Schack-Jensen, bör nämnas. En ung
skådespelare med gry. För öfrigt utmärkte
sig truppen genom mjukt samspel,
hvilket består i konsten att låta
replikerna samklinga, åtbörderna harmoniera
och luften darra af intimt förstående.
De agerande äro händer, som spela på
samma instrument — händerna få inte
hindra h var andra, men skola alla
bidraga till välljudet.
Hos oss är tyvärr ett fint samspel
ofta ett önskadt mål. Det kan icke
uppnås endast genom trägen repetering,
det vill också individernas
assimilerings-förmåga till. Ett underordnande i
makt.
* * *
Ibsen är lämplig att parodiera,
eftersom hans fantasis pendel svänger mellan
det sublima och det löjliga. En jurist
här i staden — känd inom revy facket
— har parodierat »När vi döda vakna».
Det mycket lustiga skämtet speltes på
hr och fru Lamberts soaré å
Vasa-teatem. Professor Rubek hade blifvit
sockerbagare Dröbak, »uppståndelsens
dag» — »uppståndelsens deg». En
ung skådespelare, Colli ander, imite-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
