Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD MÅNADSSKRIFT.
fcE ROl SO fe El fe.
Så satt fordom i Frankrik’ en konung,
en konung på Ludvig den heliges stol,
och tungor som dröpo af honung
de nämnde hans namn »Kung Sol».
Hans rike var prisadt och präktigt,
hans hof fyllde världen med färger och doft,
»Kung Sol» — det var han som allsmäktigt
dref blomstren ur jordens stoft.
En spira var Frankrikes lilja,
for all världenes folk en bjudande lag:
»Det är så vår nådiga vilja,
och så är vårt höga behag.»
På sitt sekel han tryckt som på slanten
sin kungliga prägel, sin världsborgarsort —
Han sade det, spanske gesandten:
»Pyrenéerna smälta nu bort.»
Än tronar i Frankrik’ en konung,
som sträcker sin spira till vändkrets och pol,
en furste med hof och med honung,
en evig, odödlig Kung Sol.
Hans rike är tankar och toner,
hans välde är glädje och färger och doft,
och vid foten af isens troner
befruktar han jordens stoft.
I söder, i Frankrikes söder,
där sinnet är stolt och blodet är hett,
där glöder det ännu, det glöder
som fordom för storhet och vett.
Vår tid, så förståndig och kräsen
försmår hvad fantasternas släkte oss bär:
en fantast skref ihop marseljäsen
fantast var Rousseau och Voltaire.
Det skall flyga ännu öfver världen
om Frankrikes ära och ncsa ett bud,
om seder som fläckas, om svärden
som dragas mot bröder och Gud.
Vid hvar Frankrikes stundande hvälfning
all världen skall lida sin smärtsamma del:
i hvar själ skall det ila en skälfning
vid Frankrikes synder och fel.
Men de ljuga de röster som ropa,
att Frankrike dött — dö kan Frankrike ej:
än leder dess fackla Europa,
än lefver le Roi Soleil!
Förvissnad är kungarnas lilja,
men när arfvingen manande upplät sin dörr:
»Det är så min nådiga vilja», —
då lystrade världen som förr.
K. G. Ossian-Nilsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
