Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förbryllad af hennes tjusande behag
svor han eden.
lch schwöre dir ewige Treue
Dir wunderherrliche Weib
Und wenn meinen Schwur ich breche
Erstanne zu Stein mein Leib.
Hans Heiling kände sig nu som den
lyckligaste människa i världen, ty hon
höll sitt löfte. Allt, som förut synts
dunkelt och förborgadt, låg nu afslöjadt
för hans blickar.
Aren gingo och en dag under sina
vandringar mötte han en skön jungfru,
som satte hans hjärta i brand.
Den afgifna eden tyngde hans sinne,
men hoppandes att genom sin
förvärf-vade svartkonst kunna afvärja följderna
af ett edsbrott, begärde han jungfruns
hand och skyndade att anordna
bröllopsfesten.
På bröllopsdagen, då han efter att
vid altaret ha uttalat sitt trohetslöfte,
i sällskap med brud och följe
återvände till sitt’ hem och passerade
Eger-floden, höjde sig ur skummande vågor
den förgrymmade besvikna vattenféen,
utropande med vredgad stämma:
Du hast deinen Schwur gebrochen
Mein wars’t du, evvig mein!
So sei dann zur Strafe verwandelt
Du — und deine Braut zu Stein.
Nu förvandlades hela bröllopsföljet
jämte brud och brudgum till
stenmassor, bildande de egendomliga
formationer, som locka hit skaror af
besökande.
HEMKÄNSLA.
Efter A. FR. von SCHACK.
Hän genom kvällens ro vi skredo,
en åskby öfver näjden gått;
och öfver våta grenar gledo
nu solens sista strålar blott.
Då talte jag om fjärran landen,
där jag på dig så ofta tänkt,
om rast vid brunnarne, vid randen,
se’n Syriens blåa natt sig sänkt.
Om Ägeus’ haf, hur längs med kusten
min ranka julle sakta sam,
och ur hvar tämpelnisch en brusten,
förgäten marmorbyst såg fram.
Och ljust ditt öga såg jag glimma,
det famnat mera, men jag teg;
i lpällens luft en fuktig dimma
från ängen sväfvade och steg.
Men hvarför nu mot fjärran trängta?
Nu ligger ju mot din min kind —
där borta har jag dock måst längta
blott efter dig och hemmets vind!
Moritz Marcus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
