Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blir bara sorg i huset af det.» Ty
det var en sägen, att detta hus ej
skulle gå i arf mer än till tredje led i
rätt nedstigande, och om den tredje
ägaren gifte sig, skulle antingen han
eller hustrun ej öfverlefva andra dagen
efter bröllopsdagen. Besynnerligt såg
det också ut. Hans farfars far hade
ärft egendomen efter sin bror, som på
själfva bröllopsnatten föll utför trappan,
så att hjärnan rann ut på mattan.
Och från längre tillbaks stammade
underliga historier, alla förenade med
berättelser om bröllop och hastig död,
så att något hemlighetsfullt och
besynnerligt måste det ha varit.
»Skrock I» svarade sonen, och trots
alla varningar blef en tid ett mera
rörligt lif på gården och det blef ifrigt
spring och fläng i trapporna. Man
rustade till bröllop.
»Hvarför kan du då inte sälja
gården, så att förbannelsen lämnar vår
släkt?» sade modern. »Sälj den och
köp dig en ny, sådana och bättre äro
inte svåra att finna!»
»Prat!» svarade sonen. »Tror I på
gammalt skrock, I, så gör inte jag.
För rästen är väl det min ensak.» Och
modern suckade. Och så kom man
närmare den dag då bröllopet skulle
stånda.
Då var det en natt som den
blif-vande brudgummen låg inne i sitt rum
och sof, det var för öfrigt just inne i
det här rummet. Han vaknade vid
ett underligt sprakande, och när han
satte sig upp i sängen för att lyssna,
ty han blef rädd och trodde att elden
blifvit lös i gården, så lät det, låg ett
grönt fegljus öfver rummet, alldeles
som det du nu ser, och ändå var det
midt i en natt på hösten. Framme
vid fönsterbordet satt en gammal,
hoptorkad gumma, rynkig och liksom grå
af damm, och såg på honom med
underliga, svarta ögon. Han kände sig
hämsk till mods, det kunde han inte
hjälpa, ty han kunde ej se hvarifrån
det gröna ljuset kom, och, lättsöfd som
han var, skulle han genast hört
dörrlåset knäppa, när den gamla gick in
i rummet. Men han samlade sig i
alla fall och så frågade han hvem hon
var och hvad hon ville.
Först satt gumman bara och teg.
men så började hennes ögon att brinna.
Stapplande reste hon sig ur stolen och
kom ända fram till hans bädd. Och
så pekade hon med sitt skrumpna
finger på hans förlofningsring och
mumlade: »Den är det, den vill jag hafva».
Undrande hvad mening den gamla
kunde ha med dessa ord, skulle han
just göra en fråga, då han med ens
märkte att han satt i svarta mörkret
och gnuggade sig i ögonen. Åh nej,
han måtte allt ha haft en liflig dröm,
men för säkerhets skull tände han
ljuset och snokade i hvarje gömsle och
vrå. Dörren var stängd med rigel
alldeles som han själf gjorde det när han
gick och lade sig. Ingenting som ej
var som det borde stod att finna. Och
så gick han och lade sig igen,
intalande sig, att det blott var en liflig
dröm, somnade och sof lugnt och djupt
långt in på morgonen.
När han vid frukosten råkade
modern, omtalade han i förbigående sin
dröm, men häpnade öfver det
förskräckta utseende hon plötsligt visade.
»Det är ju alldeles som med fars bror»,
mumlade hon. »Det var samma syn
han hade strax innan bröllopet.» Så
berättade hon en historia som hade
händt henne själf en natt strax efter
bröllopet, när hon låg ensam i samma
rum. Också då var det en gammal
förtorkad gumma som stått vid hennes
säng och tiggt om hennes vigselring,
men då det strax efteråt blef alldeles
mörkt, hade hon också intalat sig att
det endast var en dröm och sofvit
lugnt ända till på morgonen. Men
när hon skulle tvätta sig, då märkte
hon, att vigselringen var borta. Åh,
så de hade sökt, inte en vrå hade de
lämnat. Förgäfves! Så var det samma
natt sonen, det var han det, föddes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
