Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deles bort i tok, när nånting går så
där man mellan; det duger inte att tro
allt. Så att nog är en stor. del, som
sagts, bara tpkeri; men så mycket är
säkert emellertid, att inga vanliga
stränggnidare knuffade de där
spelmännen från sätet.
Hur de kunde sätta sig upp på stora
lass i motbackar, där hästame
tröttnat, och spela så, att kamparne satte
af i fyrsprång uppföre som om de haft
tomma kälkame bara; hur de förgjorde
instrumenten för andra spelmän, så att
inte en ordentlig ton kom ur
strängar-ne; och hur Gudmund vid ett tillfälle
hade fått stolar och bord att dansa
efter en polka, som han lärt sig i
skogen en julnatt, då han gick vilse
till kyrkan — ja, så där har prat och
historier gått; hvad som sannt är af
allt, är inte godt att säga.
Nå, det var så rätt också: en gång
skulle Gudmund ha varit så i tagen,
att folk måste rycka fiolen med våld
ifrån honom, men då ... nej, det är
bäst, kanske, att ta det där från
början . ..
I Kyrkbyn, många herrans år sen
— ja det här är nu farfars och
farmors ord det mästa — var det juldans
en gång bland andra; riktig dans,
förstås, med mat långbordet fullt, och
tunntappen satt häller inte hårdt i.
Finn-Gudmund, Spel-Gudmund, för han
kallades ömse, var naturligtvis där... Ja
den natten glömde nog ingen som var
med. Anndagen började svängen i
god tid i skymnigen, tredjedagen, hejl
natten rundt, men fjärdedag på kvällen
vardt det rent märkvärdigt. Tänk
ändå, att en spelman kan handskas med
folk nästan som han vill! . . .
Guljes-son har då förstås alltid kunnat föra
stråken så, att folk fått ben under sig,
men den gången var det något
sär-skildt. Han var inte människa, så att
säga, han var inte samma karl på
långt när. Det var toppmössor,
be-stämdt, som den gången hade spelman
fatt; sådana där ni vet som. . . Jaja,
något trollaktigt är där emellertid med
en fiol som skötes rätt...
Hur han då snodde in polskorna,
han kastade upp stråken i tak, knäppte
på strängame och fångade den igen,
allt under det att takt och dans gick
sin jämna gång. Hej! Det var inte
fiol och spelman, det var lefvande och
ett alltihop. Arm och fingrar, stråke,
ögon och ansikte: allt var det lif i,
allt spelade. Och de värsta låtar där
upptänkas kunde, de svåraste han
mindes skulle då fram . ..
— Om det gick!
Å, som en ström, som forsen i
islossningen. Det drog med sig,
hvirf-lade, svängde, bedöfvade! Det var
* Boll-i-bärg» och »Knäpplåten» och
»Trollpolskan» — kunde människor
sitta stilla? Och det var själfva
»Storpolskan» — tjo, pojkar! och
gammelprostens brudlåt ni minns —
den där som går så konstigt rundt
och har moll bakom hela vägen, fast
det låter nästan som dur.
Det dansades i skjortärmar och
kat-tunslif med öppna flämtande munnar,
och ingen kunde häjda sig eller stanna
— hvad skulle det bli af till sist?
Då kommer där in en gamling just
i rätt tid — Bröt-Jon, honom minnes
väl ingen nu? Han såg litet mer än
andra, den där — såg genast hur det
stod till och skyndade sig att få håll
på spelman, men det var ingen lätt
sak. Det var midt i troll-låten, och
det var ingen annan råd än att skära
af alla strängame i ett snitt och slita
till sig instrumentet.
Men Gudmund springer så upp och
ut i hvardagsstugan, får där tag i ett
trästycke — en kläft ur vedbänken
rätt och slätt —, som han strängar
upp med snören och trådar, som det
tycktes — och åtminstone efter hvad
det sägs — spelade han på denna
märkvärdiga fiol sin Trollpolska till slut.
Se, slika låtar fick ingen spelman
bryta af på midten, för då gick det
honom inte väl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
