Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hur. var det inte på den tiden
ändå, hur sjöngs och spelades det
intel Ja, kom inte och säg, att musik
och sådant är bara strunt, som
ingenting fyller i häbbaret. Hur kom det
till, att folk förr i världen åt sitt
magra gudslån i glädje, då man nu sitter
och svär med flott i kannfat och
brödspettet fullt?. .. Och det var en lust
i folk — men inte kom den, som nu,
ur kuttingar och flaskor — och en
glädje, den där trifdes under hemgjord
vadmal, på väggfast långbänk i
härs-stugor eller på huggkubben i en
kolkoja.
När prästen fick gå till fots, kom
spelman i släde till gårds, fick bästa
platsen vid bordet, möraste biten.
Det var ingen liten högtid, må tro,
- när fiolen kom in i huset I Och när
det så skulle börjas, spelman satt där
och plimpade, stämde och hartsade —
Gud, hur skalf inte hvarenda lem i
stugan i dansfeber 1 Å, de dagame!
— Minns ni de storrutiga västame
med blanka knappar? Det bodde
något under de plaggen, något som är
borta nu. Spel-Gudmund, svara du, du
vet bäst, hvad det vari Tag fram en
af dina bästa, en hälgdagslåt igen, få
se, om det inte glimmar till i ögat på
någon af de gamla!
Se det var ett annat lif och
hjärte-gry i dem. Men det lifvet skall dö
med dem.
Har det inte dött redan? Har det
inte dragspelats och guitarrats ihjäl. . .
kväfts i sågspånshögame. ..
Det är att gråta åt! —
Två mil, långa klöfjestigsmil, till skogs
ligger det ställe, där Göli
Gudmunds-dotter föddes. Det är lågt i tak i
finnpörtet och svängrummet litet, men
nog fick glädjen plats där, fast han
tidt och ofta skuffades af fattigdomen
väggmellan. Det var först efteråt, när
Göli drog sina färde, som — nå, det
kommer sedan.
För resten är det knappast rätt att
säga, det Gölis föräldrar, hvilka bodde
på Lingåsen och hette Gudmund
Gulles-son och Kalla från Norrbäcken,
fostrade henne. Så snart stintungen kunde
begagna egna ben, var det mäst skogen
som fick göra detta — skogen med
höjd och djup, med ekon och allt
hvad underligt där finns och tittar fram
ur skumma dungar och svarta
bärgs-klyfter. Ja, skogen och fiolen!
Det var också en sorts uppfostran,
men inte riktar den brödkorgen just.
Då den lilla första gången slog
djupblå ögon upp och mötte i
omedveten förvåning bottentakets nedrökta
bräder, tog Gudmund fiolen från
väggen och sa: »Här, stinta, ska du få
min bästa låt!» Och så fick hon den.
Den kallas än i dag för »Gölis polska.»
Förr var namnet »Brintalåten» efter
Brintbärget, där Gudmund låg i
kolskog en gång, då den där polskbiten
föll för honom vid torrvedsbrasan i
kojan.
— Nog är det skrattandes värdt,
kan tyckas, att så där spela för ett
litet barn. Är det förstånd i sånt?
Hvad som tröt Göli efter den
dagen, inte var det då musik. Hon
fick nästan mer af det slaget än mat.
Fattades mjölk till kvällsgröten, kom
fiolen fram, och hur många gånger
vaggan gick vid locklåtar och
föbod-visor, för att vända stintungens tankar
från en liten tom skål på kärlhyllan,
det har nog ingen så noga räknat.
Ja, det går konstigt till i småstugor
iblandl
— Trösta de stackarne ändå, som
bo enstaka miltals till skogs! Hur
kunna de reda sig? Lingonmos bara
och torr, salt strömming — tänk, att
lefva af sådant för det mästa! Ibland
finnes det en mjölnypa i huset, ibland
inte.... Gå till grannas! . . . Dit kan
det vara hela milen från månget ställe,
i bästa fall är det en fjärdingsväg.
Yrväder, tätt som en vägg, tjuter som
tusen vargar, och snön räcker upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
