Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under arm am e — gå till nästgårds då,
ifall tändstickor felas! . . .
Sa’ jag, att skogen liksom tog den
fattiga fmnstintan i modersfamn, sjöng
visor för henne, gnolade lurlåtar och
tisslade sagor?... Ja ja, det har sin
riktighet det, för då Göli var fyra år,
dog mor hennes.
— Skogen ja, stor och härlig —
inte stubböknar....
Hvad det egentligen kan vara det
där, som drömmer i skuggan under
långärmade granar, som ligger i
skimret öfver skogsvidderna en junikväll,
och kommer en att le med
barnansikte och fuktig blick i den
halfskum-ma sommarnattens ljuflighet?
Ingen har just kartlagt och värderat
det. Det hör inte panningpungen eller
häbbaret till, och inte kan det timras i
våningar eller mätas i kubik och
kya-drat; men något är det väl ändå
eftersom det känns — känns —
känns ...
— Göli hade tre släktleds musik-
sinne i sitt blod. Det spordes nog.
Sommartiden var det bärgens och
skogs-dungarnes kvällsgöra att skicka tillbaka
i eko de renaste toner, som någonsin
narrat en nattvaka att byta kvist, och
om vinterkvällame, när slöjdyxan sög
svettdroppar ur Gudmun ds ansikte vid
brasan, kunde dottern hans komma
gnolande med låtar, som ingen kändes
vid eller hade hört förr. Gubben
brukade då resa sig upp i undran och
säga: »Stinta, hvar har du fått tag i
den där? Tag den en gång till, får
jag höra!» Men det gick inte. Hon
mindes inte vidare det hon sjungit.
Det hade fallit för henne och försvunnit
med detsamma.
Efteiåt letade väl Gudmund fram ur
minnet, styckevis, och skarfvade ihop
Golis sångbitar till riktiga låtar; men
lika vackert vardt det inte. Nej, inte
på långt när, för se Göli sjöng inte
som andra. Det bodde så mycket hos
henne af ljus och glöd, så mycket
sommarvarmt solfagert och skimrande
klart, och det sjöng hon fram, det
kunde hon inte sluta inom sig.
— Och hur hon sjöng sedan....
Det var porlande källbäckar, kvällande
fram öfver granrötter, mellan sippor
och linneatufvor. Och mer än så —
där var något af det, som tonar inom
unga bröst vid första nattvardsbordet,
som tindrar ur späda ögon i julottan.
Ja, hon var en kvittrande glädje.
Då hon kom in i en stuga, var det
som att stänga spjället efter en
björk-vedsbrasa, tyckte gummorna — det
kändes så godt; men karlarne liknade
henne vid ett tö i Kyndelsmäss eller
ett rägn på försommaren.
— Att inte björkarne vid gångstigen
vredo sig och tittade efter henne eller
göken höll upp att gala, då hon
trallade i vall?. ..
Hon var som en polska, en den
grannaste brudlåt, med all solens dur
och skogens moll uti sig. Gud signe
den, som så blir till allas glädje!
Men konstig var Göli dessemellan,
hon var inte som andra. Midt i
arbetet kunde hon bli stående tyst och
se bort för sig själf. Då log hon
stundtals så hjärtans godt, men det
hände också, att de stora, klarblå
ö-gonen flöto i sorgevatten. Hvad
kunde det vara? Säkert var hon då inte
i ull och to och kardor med
tankar-ne! De vore väl på annat håll då —
vid Näcktjärn kanske?. . .
Ja, Näcktjäm — det var en
underlig liten sjöl I en klyfta låg den likt
ett jättehandfat, ett lodbösshåll bred
och litet drygare på längden.
Mast-trädtallar stodo rundtomkring sides med
långkrokiga björkar, hvilka trängt sig
ända fram till vattenbrynet och hängde
oförväget utöfver med täta, mjuka
kvistknippen på de sviktande
grenar-ne. Inte en kåre, inte en fläkt ens
nådde vattnet, hur det än stormade
utomkring. Solljuset kom bara
strim-vis ned mellan löf och grenar, kom i
fina knippen, i ståltrådar, och gjorde
glänsande speglar bland näckrosorna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
