Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där afundsvärda glada humöret, som
var en af hans naturs förnämsta
gåf-vor. Detta var hans sista ord. Något
senare — det var väl knappt en
half-timme efteråt — hördes ett buller,
som af ett tungt fall, inne i hans rum.
Man rusade dit. Han låg död på
golfvet. Han hade tydligen gjort ett
försök att stiga upp ur sängen och i
samma ögonblick träffats af döden . . .
»Ja, ja, stoft äro vi alla», suckade
Greubol.
I detsamma anlände herr och fru
Pache. Greubol kunde icke med
någondera, han tyckte att mannen var
en »nolla» och hustrun ett »tillgjordt
stycke». Han bugade sig kyligt och
aftnätt. Hans sorg var ju mycket
djupare än deras, han var
barndomsvännen, han, och han intog en
priviligie-rad ställning i detta bedröfvelsens hem I
Men herrskapet Pache — det var
endast främlingar, ja, rent af obehöriga
personer, som trängde sig på! De
skulle minsan inte bli inbjudna som
slägtingar, de! Greubol sökte att
markera skillnaden mellan dem och sig
själf genom att påtaga en ännu
sorgsnare och allvarligare uppsyn än förut,
på samma gång som han gentemot fru
Chouet anslog en ton full af
förtrolighet och nära vänskap.
»Led er man mycket?» frågade fru
Pache. — —
Nu kom det än flera visiter — herr
och fru Sarnier, agenten Lesoreilles och
fröknarna Mottu. Herr Sarnier visade
den takten att tänka på Gfeubol.
Vändande sig till denne sade han: »det
är en stor pröfning för er också, herr
Greubol. Ni två voro allt bra gamla
vänner.»
Greubol stod midt i salongen, under
ljuskronan. Han gaf sitt svar med hög
röst.
»Ja, det har träffat mig mycket
djupt.»
När alla de andra gåtl, dröjde
Greubol ännu kvar. Han berättade för fru
Chouet diverse hågkomster från sitt
eget och hennes makes glada
ungdoms-lif och gjorde suckande en antydan
om, att försynens vägar är
outransak-liga, och att vi människor måste veta
att böja oss för en högre vilja. Han
gaf goda råd, lofvade att bistå den
sörjande enkan efter bästa förmåga och
erbjöd till att börja med sin hjälp vid
alla de lagliga formaliteterna. Han
var nöjd med sig själf. Han kände
att han fyllde sin plats väl, och att allt
var som det skulle.
Slutligen reste han sig upp. Med
låg röst — en röst, som lät hes och
beslöjad — sade han: »får jag säga
honom ett sista farväl?»
Fru Chouet tände ett ljus och följde
sin gäst in i ett angränsande rum.
Chouet var ännu icke svept. Han
låg där utsträckt på sin säng och
öf-verhöljd med ett lakan — dock så,
att själfva ansigtet var synligt. Detta
ansigte — af en typ, som plägar
tillhöra goddagspilten och den glade
säll-skapsbrodern — påminde nu i sin
stela liflöshet om en vaxfigurs.* I hela
denna syn fanns intet, som talade om
dödens värdighet och majestät.
Fönstret stod öppet, ett kallt
luftdrag svepte fram och satte
sänggardinerna i rörelse.
Greubol stod där i stumt betraktande
med sänkta ögon och händerna
korslagda ofvan hattbrättet. Han
bemödade sig allvarligt att känna sig
genomträngd af en med stundens vikt
öfver-ensstämmande rörelse, af ett djupt
vemod inför detta korta, eviga farväl.
Om tårarna blott hade infunnit sig,
skulle han visst icke försökt att hålla
dem tillbaka.
Fru Chouet stod litet längre bort
och lyfte ljuset i höjden. Hon
ansträngde sig att hålla det rakt, så att
det inte skulle drypa stearin på
hennes högst eleganta och modärna
kläd-ning.
När Greubol tyckte, att han stått
där tillräckligt länge, sade han med
en lätt darming på rösten (och denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
