Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig. Hans ansikte var slappt och
uttryckslöst som om han redan gifvit
upp allt hopp och nu endast
mekaniskt utförde några obegripliga sysslor,
förelagda honom af en okänd makt,
men hvilka i själfva värket ej hade
vidare med hans lekamliga existens att
göra. HvarfÖr stod han där? Det är
möjligt att han själf gjorde sig deiina
fråga — hvarför stod han där?
Framför honom låg den glödande,
brännande, folktomma avenyn, stekt i
närmare femtio graders solvärme. För ett
par veckor sedan hade han gått förbi
Konstmuséet och då iakttagit hur en
försäljare gjort lysande affärer med
Deweystatyetter. Människor gingo upp
och ned för den breda trappan, och
vagnar stodo i långa rader vid
trottoirkanten. Men då var
Doré-utställningens sista dag, och nu —
nu var muséet stängdt och därinne
renoverades konstvärk och bonades
golf, och det hade han ej
beräknat. Och utan arbete som han var
och främling i den stora staden, hade
det tagit många dagar innan han
kunnat fä ihop så pass mycket, att han
kunnat erhålla sin lilla
gatuagenturut-rustning, samt erlägga den erforderliga
afgiften till staden för rättighet att
utbjuda varor.
Denna rättighet bekräftades offentligt
af en plåtbit i form af en sköld med
ett nummer på tiotusentalet samt ordet
»Peddler» inunder, och som han måste
bära på bröstet för att undvika att bli
arresterad. Det gjorde honom numer
ingenting på hvad sätt han
inrangerades i de lefvandes skala. Men
jämförelser mellan förr och nu funnes där
alltid, och han hade ej än upphört att
tänka. Och medan han stod och
väntade på de kunder, som aldrig skulle
komma, mindes han en brygga i
Stockholms skärgård, där en båt lade till
en varm julidag. Ett grönt näs med
skvalpande vågor öfver stenar och tång,
och hvit sand med musselskal och
vajande vass vid aborrgrundet. En
röd stuga i backen och löf- och
barrskog bakom, och på verandan det
dukade bordet och skratt från
sportmösse-klädda unga människor —–––––-
Han vacklade, det var ej långt
ifrån att han fallit. Han såg ett
ögonblick svarta ‘fläckar, som vidgade och
sammandrogo sig, dansa för sina ögon.
Solen hade hunnit öfver bronslejonets
man och stack honom nu i nacken,
brände hans rygg. Han flyttade sig
ett trappsteg högre.
Midt för honom låg Monroe Street i
djupaste skugga. Kontrasten mellan
det starka solskenet rundt omkring
honom och gatan framför i sin kalla,
blåsvarta skuggfårg var så stark att den
värkade onaturlig. Han tyckte sig se
in i en annan värld, som han för
alltid lämnat, kastats ur. Han såg
gatan i perspektiv, ända bort till floden
och bron, som förde öfver till västra
stadsdelen. På jämna afstånd bröto
skimrande, gyllne solskensfloder
igenom Monroe streets skugga, det var
vid gatuskämingarna. Och där höjde
sig de skyhöga husen också ur
skugg-dagem och lyste röda, grå, gula och
hvita i den dallrande ljusglansen. Men
nere på gatan i den svala, skumma
halfdagem myllrade det af brådskande
människor i tunna sommarkostymer och
lätta halmhattar. Deras rena
linnekragar blänkte hvita, och i händerna buro
de japanska solfjädrar, hvilka de
oupphörligt fläktade sig med. Jättestora
lastvagnar, dragna af ända till fyra
par kraftiga hästar med ättikssvampar
på hufvudena, korsade vägen för
tjogtals elektriska spårvagnar, och öfver
alltsammans ångade upphöjda
järnvägens tåg rasslande och hvisslande fram
och tillbaka, och tusentals människor
stego upp och ned för trapporna till
stationerna. Alla hade de brådtom,
alla hade de något att göra — de
hade arbete! Han hörde svagt det
dofva sorlet, ringandet, bullret, slamret
från den arbetande stadens pulsåder,
som låg framför honom. Och i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
