- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 3 (1900) /
500

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

öron lät det som en hånande
hviskning, detta arbetsmummel: du duger
inte, duger inte — utan arbete!

Med förtviflan i sin blick stod han
där, hjälplös, fastnaglad. Solen lyste
på hans gröna hatt, den smutsiga
kragen klibbade vid hans röda, svettiga
hals. Den blonda mustaschen, som
en gång burits käckt uppvriden, hängde
nu stripig och med snuskorn i ned
öfver den orakade hakan. Hvarför hade
han kommit hit till ett land, där han
saknade alla förutsättningar att slå sig
igenom? Ja, hvarför? Den frågan gjorde
sig nog dagligen tusentals hans likar, och
dock ville han, ville de, arbeta. Hur hade
han ej jagat genom gatorna efter
annonser, spruugit i butiker, tiggt på kontor
efter arbete. Och sedan, när
pretentionerna minskats, klockan sex om
morgnarna förgäfves stått i kö utanför alla
möjliga slags fabriker, bland
arbetssökande människor, som han förut ej
velat snudda vid på en trottoir, och
sen rännt och gått hit och dit, för
att bli kypare, kusk, diskare, packare,
ja till och med gatsopare bland
italienarna, asfaltläggare med negrerna.
Gått, gått, gått, men alltid kommit
för sent, icke dugt. Försökt och
försökt, men aldrig lyckats. Och han
började svagt förstå att något
mycket viktigt för framgång här i lifvet
fattades honom, men han visste ej hvad.

En liten folksamling vid hörnet af
Madison Street ådrog sig nu hans
uppmärksamhet. En häst hade
stupat, öfverväldigad af hettan. En karl
höll djurets hufvud tryckt mot
marken, under det man frånspännde och
bortsköt vagnen. Så småningom
skingrades folket. Hästen var död, och
man lät kadavret ligga kvar, midt på
boulevarden.

Straxt därefter träffades en äldre
man af solsting. Han segnade ned på
gatan och två personer drogo honom
upp på trottoiren och placerade honom
i sittande ställning mot en vägg. En
rödbrusig kypare i hvit jacka och för-

kläde kom ut från en krog och lade
ett stort stycke is på hans hjässa.
Därpå buro de in honom i
hörnapoteket, medan en polisbetjänt telefonerade
efter ambulansvagnen.

Allt detta såg mannen med
Dewey-statyetterna som i ett panorama, utan
att visa minsta spår till intresse. För
ögonblicket tänkte han på, att han var
mycket törstig och äfven hungrig. Han
visste att Monroe Street på båda sidor
var, så att säga, späckad med kaféer,
restauranter, whiskybuffeter, bierhallar,
bodegor och krogar af olika slag och
rang. Han kunde se de granna
skyltarna ända upp till Columbiateatern, och
på den första, till vänster, kunde han
läsa under ett jättestort, fradgande
ölglas: »Största glas öl i hela stan,
iskallt, endast fem cents. Utmärkt varm
och kall lunch gratis!»

Han hade värkligen tio cents i sin
ficka, men meningen had£ varit att dessa
skulle användas till spårvagnspängar,
ty han bodde långt ut i en förstad.
Men den stora blå skylten med sina
eklöf och sitt kromgula ölglas lockade
magnetiskt. En ström af människor
gingo ut och in, och korgdörrarna till
den stora bierhallen svängde
beständigt fram och tillbaka. Han fattade
beslutsamt sin korg och gick snedt
öfver avenyn fram till hörnet. Här
häjdade han sig ett ögonblick — hur
skulle han komma hem? — men så
klef han på, korgsvängdörren smällde
honom i ryggen och så var han inne.

Midt i lokalen löpte en cirkelrund
koppar- och mässingbeslagen disk,
innanför hvilken sex kypare stämjigt
fyllde de stora glasen med mörkt eller
ljust öl från fat, dolda inom isskåp i
mahognyimitation. Kring disken stod
eller rättare hängde ett hundratal män
af alla åldrar och samhällsställningar.
Fyra solfjädrar i propellerform, drifna
af elektricitet, ombesörjde luftväxlingen
och sände genom rummet ett svalkande
drag, som torkade de svettiga
pannorna och kommo de tunna rockarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:56:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1900/0508.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free