- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 3 (1900) /
522

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kända. Vi ha »Julrosor», som
konkurrerar och håller nere, på mer än ett
sätt, publicistklubbens »Julkvällen» och
konstnärsklubbens »Jul», och» dock vore
det», säger F., »en löjlig blygsamhet
att antaga, att svenska konstnärer och
svenska författare gemensamt icke skulle
kunna åstadkomma en lika god
produkt som ’Julrosor’, eller att utstyrseln,
med tillhjelp af våra numera
synnerligt goda svenska grafiska anstalter, i
vissa fall med anlitande af utländska
etablissement, icke skulle kunna göras
lika anslående som i en årgång af
’Julrosor’.» Och vi få ej heller
glömma »Ljus», som är oäkta dotter till
den danska »Frem». »Ljus» synes
dock sett sina bästa dagar; dess
ut-gifningsform med en mängd fortlöpande
verk samt en oöfverskådlig utkomsttid
och dito kostnad är ej heller på
längden lockande. Låter det slutligen ej som
ett dumt skämt, som en omöjlig
absurditet, då man talar om, ätt den danska
företagsamheten lyckliggör den svenska
bokhandeln med »Svensk bokskatt» och den
svenska musikhandeln med »Svensk
Sång». Att så är, är likväl ett faktum.

När F. fäster uppmärksamheten vid
dessa förhållanden, skyr han ej att
äf-ven här begagna sig af sitt slående
framställningssätt, vid skenet från det
personligas ljus. Följande gälle som prof:

Liksom de gamla romarue plägade fråga:
»Quid novi ex Africa?» fl vi svenskar nu för
liden, åtminstone då det gäller svensk
tidskriftslitteratur, möjligen äfven svensk
bok-och musiklitteratur, vänja oss med att oroligt
fråga: »Quid novi ex — Hafnia? Våra goda
vänner danskarne ha fått korn på de svenska
jaktmarkerna, de komma nog, hvad det lider,
hit i allt större antal.

»Säker hand och säkert öga,

Ingen vet hvad villebråd vi få»,
helst om jakten börjas — med koppel.

Den frågan ligger nära till hands
och framkastas ock: Hvarför tar F. då
så hett i; hvarför fördömer han
danskarna så mycket för deras
tilltagsenhet; äro de ej i sin fulla rätt; finns
något hinder för oss att taga revansch på

danskt område? Han har förutsett dessa
frågor allt för väl och känt på sig, att
man på detta sätt skulle anfalla honom ej
blott framifrån utan äfven från annat håll.

Det finnes ingen, som förmenar
dansken att hålla sig framme och begagna
sig af konjunkturerna, där dessa
erbjuda sig; hvarföre skulle man mera
ondgöras öfver att han gör det hos oss,
än till exempel i den fjerran Östern,
och ingen fördömer honom heller
härför. Det vore helt simpelt löjligt att
säga, att i hans tilltag ligger något
underligt eller orätt. Vi ega ju samma
rättighet inom hans land. Ja visst,
men härmed stå vi inför svaret på sista
delen af frågan. Vi svenskar kunna
mycket väl och få mycket gema
försöka att gifva dansk form åt och
omplantera något alster af här nämnda
bokarter på dansk mark, men följden
blefve blott den, att vi snart droge oss
tillbaka med brända hundra- eller
tusenlappar, ty försöken strandade
ohjelp-ligt mot den danska nationalkänslans:
Hellre danskt än svenskt!, lika väl som
danskarnas försök till strandhugg på
norsk kust gått i kvaf mot det norska
klippfasta: Hellre norskt än något annat!

Hvad är då att göra, hvad vill då
egentligen »den där hr F.»r Det
framgår tydligt nog af det sagda. Pudelns
kärna, innersta syftet med hans sista
del af trilogien »Danska filialen
Sverige», likasom mitt med dess i
mångens tycke kanske onödigt vidlyftiga
omnämnande, är att väcka svenskarnes
nationalkänsla till lif och besinning,
så att de föredraga eget, där det är
godt, framför andras, så att de minnas
och ta till rättesnöre för sitt görande
och låtande, äfven i det mindre,
sentensen, den där går som en blå tråd
genom »den där hr F:s» hela
framställning, den han äfven frambäi; som
sin ursäkt — som om någon sådan
skulle behöfvas! — som är hans,
likasom det borde vara allas vårt A och O:
Jag är Svenskt
• * •

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:56:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1900/0530.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free