Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hon plumsar ner i snön i diket,
och risknippan faller af och går upp
där bredvid. Gumman kraflar och
sparkar med en åldrings små ryckande,
osäkra rörelser for att komma upp och
hinna undan med sitt ris. De krokiga
fingrarna gräfva i snön så krampaktigt,
samla ihop kvistarna och stoppa i
repet medan det gamla hjärtat dunkar af
skrämsel. Men — »o herre jestanes» 1
Den mörka, aflånga pricken har
kommit allt närmare. — »Oj, oj» ...
tänker hon, »inte hinner jag få riset med»
— och så kastar hon sig framstupa i
snön och vill åtminstone själf komma
undan bakom buskarna.
Men då står karlen där redan; hon
hör, hur han stampar de sista stegen.
— »Å Gud hjälpe mig, tänk om det
är någon från gården.» . . . kraxar
gumman för sig själf och vänder sig
halfliggande i snön ut mot vägen, och
så känner hon sig så bitter, så
förtvif-lad och skrämd, — »Tänk, att ha en
knippa ris och vara så nära stugan,
och så kanske nu de ta både ris och
rep ifrån henne, oj oj» . . .
Hon ser skygg upp på vägen, där
någon stannat, men det var ingen
farlig, guskelof!
Det står en gammal krokig gubbe där
bara, lika gammal som hon och lika ful
med. — »Ah, fattighus-Lars bara»!
»God dag», säger gubben sakta och
tittar förvånad på gumman i snön.
»God dag», säger gumman hälft
förargad, halft blyg, utan att komma sig
för att stiga upp.
Så tiga de en stund båda två och
tänka på, hvad de skola säga mera.
»Dä’ ä’ bra vä’r i dag», säger Lars
till slut.
Gumman nickar, så svarar hon till
sist med en skum blick på riset, som
ville hon ursäkta sig:
»Men dä’ ä’ kallt.»
»Har ho’ falli i diket?» frågar gubben.
»Han sir väl dä’», svarar hon
förargad.
»Ska’ ja’ hjälpa’na?»
»Ahnej, ja’ kommer väl hä’n,
svarar gumman och gör en energisk
ansträngning att resa sig.
»Ajöss då.»
»Ajöss.»
Gubben stöter käppen i snön och
så går han ett par steg, men så
stannar han och vänder sig tveksamt.
»De ä’ längese’n ja’ såg däj nu»,
säger han i ett vemodigt brydt tonfall.
»Hå, inte längrese’n än ja’ såg
honom».
»Ja’ ha’ lega’ sjuk i fattistugan i år
å’ da’» fortsätter gubben, »så nog ä’
dä’ lite se’n, men ja’ ha’ kryat nu
lite; dä ä’ vädre’ som gjorte’t, dä ä bra
väder».
»Ja en har sina krämper», säger
gumman i lite blidare tonfall se’n hon
kommit upp på benen på andra sidan
diket.
»Mins du här för många, många, år
se’n?» frågar gubben blygt.
»Hva’ mins ja’ då?»
»Hå, mins du int’1 ... då va’ int*
denna här vägen, å’ då fanns bara
»An’-nerstörpe» där patrons store gårl ligger
nu, å’ järnvägera va’ int’ komna än.»
»Ja, mycke’ ha skett» . . . sade
gumman sakta, lade händerna på
hvarandra och såg öfver diket på gubben,
som stod där stödd på sin käpp och
tycktes ha så mycket att säga.
Så stodo de båda gamla och sågo
på hvarandra en god stund, och till
sist kom det som ett fruset, skrämdt
leende öfver deras skrumpna drag och
tandlösa munnar.
»Åh, du minns’et nog», sade
gubben till sist med en ryckning som oro
han tänkt få sin krokiga gamla rygg
rak och styf igen.
Gumman böjde sig som en blyg
flicka och fumlade efter riskvistarna.
»Ja ha, de’ va’ här i backarna dä’»,
fortsatte han, »kommer du ihåg ... du
tjänte hos prosten å’ ja’ ve
An’ners-törpe. Å, så träfftes vi-här å, hade
vårt — vi skulle giftas gubevars . . .
»Han pratar då» . . . fräste gum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
