Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mödosamt trängde fram öfver det
motsatta husets svarta tak och döt
samman med dess färglösa fasad.
Men öfver Ellens bleka ansikte drog ett
flyktigt leende. — I dag får jag se min
tafla i en annan belysning, tänkte hon.
Och på förmiddagen fingo stadens
alla reflektionsspeglar skåda fru Berg
i regnkappa och paraply vandra ut ur
staden framåt landsvägen.
Från den dagen hade hennes
promenader ständigt samma mål:
väg-krökningen vid floden. Hon gick dit
sommar och vinter, i solsken och regn.
Hon vandrade vägen fram, då en
långvarig torka betäckt den med tjockt
dam, hon gick där, då snön låg i
drif-vor ut med kanterna, och då
höstregnet förvandlat dess ojämnheter till sjöar.
Och alltid stannade hon vid
vägkrök-ningen, där floden skulle fram, och
såg ut öfver landskapet. Där var
alltid något nytt. Med kärleksfullt
intresse följde hon hvarje skiftning i
taflan, iakttog den i olika dagrar och
stämningar, skilda årstider och timmar.
Med samma tjusning såg hon snön
breda sitt täcke öfver ängar och
kullar och vinterdagens gråa skymning
sänka sig öfver vidderna och ligga i
svarta, breda skuggor vid skogsbrynet,
som hon skådade vajande sädesfält och
yppig grönska under sommarens rika,
varma solsken. Och lika ömt
beundrande var hennes blick, då den
iakttog höstens skimrande färgprakt, som då
den följde vårens första, tjusande försök
att kläda nakna träd och svarta marker.
Den vägen och det landskapet hade
blifvit hennes lifs innehåll.
Men invånarne i den lilla staden
hade fått ett outtömligt ämne till
funderingar.
Hvad i all världen hade människan
på landsvägen att göra i ur och skur? IV.
IV.
Och så förflöto tre år. Tiden gick
spårlöst förbi i den lilla staden, dit
stormarna från den stora, lefvande
världen där utanför icke nådde. Och med
tidens flod följde små sorger och små
fröjder och små intressen som spån på
ytan, och de hvirflade om och flöto
bort och glömdes, och andra kommo
i deras ställe, lätt dansande på vågen.
Ellen lefde än sitt tomma lif. Lefdc
— det kom för henne ibland, att hon
var död, en gengångerska, som
uppsökte det enda hon haft kärt i
världen, naturen.––––— — — —
Det var på försommaren. Efter en
kall och sen vår hade värmen kommit
med ens och gifvit naturen tillfälle att
hastigt taga igen det förlorade. Och
den begagnade sig också däraf. Den
utvecklade en rent otrolig alstringskraft,
och på förvånansvärdt kort tid hade
jorden färdig den vackraste gröna skrud,
som någonsin tjusat ett människoöga.
Ellen var tidigt ute, tidigare än
vanligt, och hon gick långsamt och
stannade vid hvartannat steg. Hennes ögon
riktigt fråssade vid all den nydanade
härligheten. Kinderna hade fått färg
och blicken glans.
Omsider nådde hon fram till sin
utsiktspunkt, men hvad som där tilldrog
sig hennes uppmärksamhet var icke
traktens tjusande skönhet, utan något
helt annat. Hon stannade och stirrade
med barnslig häpnad på ett staffli som
stod upprest vid sidan af vägen på
flodstranden. Af målaren under det
stora paraplyet såg hon icke mycket.
Det var något så oväntadt nytt detta,
att hon icke kom sig för annat än att
stå kvar och titta på staffliet och
baksidan af duken. Men så gjorde
målaren en rörelse och flyttade paraplyet, ’
hvarvid Ellen fick brådt att återtaga
sin vandring, och med förnäm
likgiltighet passerade hon förbi.
Hunnen ur ögonsikte vände hon om
igen. Hela tiden gick hon endast och
tänkte på målaren eller rättare på hans
tafla. Hon gjorde sig en massa
föreställningar om densamma, och därvid
öfverraskade hon sig själf med att gläd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
