Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jas öfver dess befintlighet och öfver
det arbete som nedlades på den. Åh,
om hon blott kunde få se den!
När hon återkom till vägkrökningen,
hade målaren rest sig och stod och
betraktade henne med lifligt intresse.
Deras blickar möttes, så slog hon ned
ögonen och rodnade som en
pensionsflicka. Hvarför? Det frågade hon sig
själf, under det hon skyndade förbi,
skamsen som om hon begått en dålig
handling. I en enda blick hade hon
upptäckt, att han var högväxt och
kraftig och hade ett par klara ögon i
ett friskt, välbildadt ansikte. Men var
nu det något, som hon hade behöft
rodna öfver?
Efter den dagen följde en hel rad
klara, vackra sommardagar, och Ellen
lät icke en gå förbi utan sin vanliga
promenad, och hvarje gång hon kom
till vägkrökningen, fann hon målaren
där. Det såg nästan ut, som om han
väntade henne, och hon kunde icke
undgå att märka, att han flyttat
paraplyet, så att han hade fri utsikt åt
landsvägen, fast han därigenom fått
6olen i ansiktet.
Aldrig hade Ellen med en så
innerlig kärlek betraktat naturen och aldrig
hade hennes ögon strålat af ett så
lef-vande intresse, som då de öfver
lummiga träd och gröna ängar gledo bort
till taflan på staffliet. Men taflan stod
alltid envist vänd ifrån henne, och
målaren skyndade sig att uppfånga blicken.
V.
En morgon rägnade det intensivt,
ohjälpligt, och den jämnmulna
himmelen gaf icke stöd åt ens den
blygsammaste förhoppning om ljusning.
Ellen kunde icke göra klart för sig,
hvarför hon kände sig så tröstlöst
nedstämd. Hon hade ju tagit sina
promenader oräkneliga gånger under
hällande rägn och till och med funnit
nöje därvid; hvad verkade väl
förändringen nu? Äh, var det möjligt —
kunde hon värkligen vara så barnslig,
att hon erfor en missräkning vid
tanken på, att hon i dag icke skulle få
se staffliet och baksidan af taflan,
frågade hon sig själf.
Hon kände en stark lust att stanna
hemma, men öfvervann den för att icke
gifva sig själf anledning att misstänka
bevekelsegrunden. Den långa tid hon
varit hänvisad till ensamheten hade lärt
henne att så att säga »leka kurra
gömma» med sig själf och göra små
oskyldiga försök att föra sitt eget jag bakom
ljuset.
Allt nog, hon begaf sig i väg som
vanligt.
På långt håll gick hon och stirrade
på den tomma platsen vid
flodstranden, och hon kunde icke värja sig för
en underlig, dof beklämning, som
började få makt ötver henne. Det var
något välkändt, fruktansvärdt, hon
kände det som om en gammal smärta,
från hvilken hon för en tid varit
befriad, återkommit med fördubblade kval.
Och ju närmare hon kom platsen,
ju bättre tyckte hon sig förstå orsaken
till dessa känslorörelser.
Den där taflan, som från staffliet
vid flodstranden vände baksidan till,
hade på ett så underbart sätt fyllt upp
tomheten i hennes lif, den hade varit
de senaste dagarnas hela innebörd, ja,
hennes första, stora, lefvande intresse
på tre långa år, och när den var borta
— då, då, ja, då skulle den forna
ödsligheten bli än mer fruktansvärd,
ja, alldeles outhärdlig, outhärdlig . . .
Tårama stego upp i ögonen på henne.
Hon kände ett behof af att få kasta
sig ned på den uppblötta, slippriga
vägen och gråta — vildt, hejdlöst som
ett barn.
Plötsligt fick hon höra ljudet af steg.
Hon betvingade hastigt sin rörelse och
rätade upp sin hopsjunkna gestalt.
Fram emot henne kom en reslig
man i bredskyggig hatt — målaren.
Ellen spratt till, och nu var det
något annat än gråten, som stockade
sig i halsen på henne, något, som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
