Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tasien. Hvarje linje, hvarje
färgskiftning känner jag. Åh, se stenen i
floden därborta 1 I våras stod vattnet
öfver den, och, vet ni, då saknade jag
den, emedan jag tyckte, att den hörde
till floden — nu syns den igen. Och
asparaa nedanför kullen, jag tycker
mig se, hur löfven dallra I Och
bärget, som skimrar violett på den
solbelysta kala sidan och kastar mörkblå
skuggor öfver de hvitstammiga
björkarna! O, de äro mina kära vänner
allesamman! O, min tafla, min tafla!
Han stod orörlig och betraktade
henne med en konstnärs djupa
förståelse i blicken.
— Ni måste vara född i denna
trakt, ha lefvat ert rikaste lif här,
lef-vat er in i naturen och lärt älska med
konstnärens kärlek, sade han slutligen.
— O, det enda jag älskar är den
där lilla fläcken himmel och jord
framför ossl
Hennes mörka ögon flögo ut öfver
landskapet, och i stämman låg en värld
af okuflig lidelse och vild längtan.
I nästa sekund mötte hon målarens
varmt intresserade, nästan ömt
deltagande blick, och hon rodnade af blygsel.
Hvad hade förmått henne att tala
så till en främmande man, om hvilken
hon ingenting visste, hvars namn hon
icke ens kände! Åh, hon hade velat
gifva hvad som hälst för att hafva
orden osagda!
I sin förvirring gick hon några steg
tillbaka med en fåfäng önskan, att
floden ville uppsluka henne.
— Ni ämnar väl icke gå redan!
Åh, stanna, bad han bevekande.
— Jag kan inte stammade hon —
min man väntar . . .
— Er man . . . Det kom så
underligt hest. — Ni är då gift?
— Jag är gift sedan mer än tre år
tillbaka. Hon hade sett, hur han varit
nära, att förlora fattningen, och det
återgaf henne hennes egen.
— Jag är fru Ellen Berg, sade hon
med ett litet sarkastiskt leende.
— Ack, förlåt! Gerhard Brander,
svarade han osäkert och bugade sig.
Det uppstod en stunds tystnad.
Ellen försökte att med en obesvärad
min och hållning utplåna intrycket af
sina lidelsefulla ord, och hon räckte
honom handen sägande:
— Adjö, herr Brander. Kanske jag
får se er tafla, när den blir riktigt
fäfdig?
— Åh, förr! Kom och se på den i
morgon, säg! Han behöll hennes hand
i sin och såg bedjande in i hennes
ögon.
— Ja, kanske, jag går ju denna väg
dagligen.
Hon drog sin hand ur hans och
skyndade bort. Han såg efter henne
med en lång glödande blick.
En här af förvirrade tankar och
sällsamma känslor hvirflade om i Ellens
själ. Där var undran och tvekan och
orofylld beklämning, och där var
jublande fröjd och vilda förhoppningar,
berusande lifslust och dödlig förtviflan.
Men ur detta kaos trädde lysande klar
en tanke: Sympati! Så sällsamt varmt
det blef om hjärtat, så öfverflödande
fullt. . .
O, tänk, tänk, han målade denna
älskade natur, som varit hennes lifs
enda glädje! Han måste se den med
samma ögon som hon, måste känna
för den på samma sätt som hon! Han
— han måste förstå henne ... en
män-niska! O, en människa som skulle
förstå! Det svindlade för Ellens hjärna.
Så underbart, så bedårande, så
öfver-väldigande härligt. . .
VII.
Många dagar hade icke gått, förr
än man i staden hade reda på
målarens tillvaro. Man visste en hel del
om honom och kunde berätta, det han,
då han varit stadd på genomresa till
Stockholm, blifvit så intagen af
traktens skönhet, att han beslutit stanna
för att taga några motiv, och att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
