Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hon ej vågat komma emedan,
emedan . . .
Han närmade sig henne och fattade
hennes händer.
— Jag skall tala om något för er,
sade han lågt. — Jag har målat detta
stycke natur med så mycken glädje,
så mycken värklig entusiasm, jag har
nedlagt hela min själ i arbetet, och
vet ni, hvad jag nu kommit under fund
med! Jo att det var ni som inspirerade
mig. Jag förstod det, då ni inte kom
i går. Det var som allt hade blifvit
dödt. Det fanns hvarken lif eller
skönhet här utan er . . .
Ellen lyssnade till hur hans röst
höjde och sänkte sig i varma,
innerliga tonfall, och hörde, hur orden
dallrade af lidelse. Och som ett
accom-pagnement ljöd ur hennes själ än i
mäktiga, djupa ackord, än med en skär,
spröd klang det enda ord, som
oaflåt-ligt ringt i hennes öron sedan tvänne
dagar: sympati.
Det drog som en röd sky för hennes
ögon.
Hon kände hans arm omkring sin
skuldra — den var så fast och stark
— och åter hörde hon den varma,
djupa rösten:
— Ni förstår mig, ni måste förstå
mig! O, hvem skulle göra det bättre
än ni . . .
Hennes hufvud sjönk ned mot hans
axel, och han drog henne med sig inåt
skogen.
Drömde hon såsom för länge sedan?
Hvad det var ljuft! Han var så stark
och god! Han var hennes forna
tankars aldrig glömda hjälte.
Han var sagans prins, som kom att
lösa prinsessan ur den långa, långa
förtrollningen . . .
Då tryckte han sina läppar mot
hennes i en lång lidelsefull kyss.
Och förtrollningen brast, men inte
som i sagan. Ellen vaknade, men det
var inte lilla Ellen, sj ut tonåringen, som
drömde de långa, tysta vinterkvällarna
om lifvet och väcktes för att finna värk-
ligheten skönare än drömmen, det var
fru Ellen Berg som kom till
medvetande om, hvem hon var.
Hon skrek till — vildt, skärande,
sönderslitet — och dolde ansiktet i
händerna.
Åter försökte han draga henne intill
sig:
— Jag älskar dig, jag älskar dig,
blif min, och lifvet är vårt!
— Nej, nej, nej, jag får inte! Det
låg förtviflan i hennes röst.
— Ellen, du älskar mig, sade han
med kärlekens hela visshet.
— Ja, jag älskar dig — hon dröjde
vid orden liksom smekande hvarje
staf-velse — men jag är gift, jag — jag
får inte älska . . . inte lefva . . .
Det bröt fram i en våldsam snyftning.
— Åh, du dåraktiga lilla barn, är
icke lifvet vårt, då kärleken är vår,
de höra ju samman som natur och sol!
Hvad eller hvem kan skilja dem åt?
Du är gift — — åh, Ellen, icke
hindrar det! Hvad betyder väl det
äktenskapliga band, som aldrig bundit ditt
hjärta!
— O, tyst, tala icke så, bad hon
ångestfullt.
— Jo, älskade det skall du förstå,
att kärleken lyder inga lagar, den
ute-stänges ej af hinder! Ingen kärlek är
brottslig, Ellen, ty med kärleken, den
ömsesidiga kärleken, följer rätten!
Det var öfvertygelsens sublima kraft,
som talade ur hans ord och strålade
fram ur hans ansikte.
Ellen var öfverväldigad, hänförd . . .
Motståndslöst sjönk hon i hans armar.
Hvarje tvifvel, hvarje tvekan och
ångest krymte ihop, förflyktigade och
försvann inför den underbara trollformeln:
Jag älskar dig.
IX.
— Skilsmässa! Min söta vän, hvad
i all världen är detta för historier! Du
begär skilsmässa för att få gifta dig
med en annan. Och du tror, att jag
skall tillåta dig begå en sådan dårskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
