Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej, min sköna, däraf blir ingenting!
För all del, låt oss inte skänka de goda
människorna här nöjet af en skandal!
— Edvard, du säger nej! — Hon
nästan skrek fram orden i vild ångest.
— Absolut nej!
Dödsblek, förlamad, tillintetgjord
sjönk Ellen ned på en stol.
— Se så, se så, mitt söta barn, nu
skall du vara fötnuftig och ta saken
lugnt!
Direktören stod framför henne och
talade med en röst, hvari öfverseende
och hån blandades om hvarandra.
— Jaså, du älskar den där
plank-strykaren eller hvad han nu är för
något, och kan inte lefva utan honom,
säger du. Nå, det begär jag inte
heller. Du må gärna ha dina små
förnöjelser utom äktenskapet. Jag
hindrar dig inte, förebrår dig ju inte ens!
Men skilsmässa går jag aldrig in på.
Du måste inte ha beräknat följderna,
den uppseendeväckande skandalen i
detta hedervärda samhälle, dina
föräldrars rättmätiga harm. Tänk på, hur
de skulle komma att ta saken — de
skulle förskjuta dig helt enkelt. Sätt
dig in i den omständigheten, min lilla
vän, och du skall sedan tacka mig för
min ståndaktiga vägran nu. Ha, ha,
ha, du skall få se, att vi två komma
att förverkliga ett riktigt ideal äktenskap!
Gemensamma, obegränsade fri- och
rättigheter — inga skyldigheter, ha, ha, ha!
Ellen vacklade ut ur rummet.
Slut alltså på hennes korta fröjd,
oåterkalleligt slut!
* *
De hade kommit öfverens om att
mötas, sedan hon talat med sin man
om skilsmässan. Gerhard var på
platsen före den utsatta tiden, men Ellen
lät länge vänta på sig.
Slutligen kom hon, långsamt med
släpande steg och böjdt hufvud. En
enda blick sade Gerhard resultatet af
samtalet.
Han skyndade fram till henne med
utsträckta händer. — Min Ellen ...
sade han bedjande.
— Nej, nej, Gerhard, aldrig. —
Ellen drog sig tillbaka. — Det är förbi.
För mig var lyckan icke ämnad.
— Ellen, vet du då icke, att lyckan
en gång bjudes hvarje människa, och
att det står hvar och en fritt att
mottaga eller stöta den bort. Hvilket val
har du nu gjort?
— O, Gerhard, Gerhard, jag har ju
intet val!
Hon kastade sig lidelsefullt i hans
armar.
— Jag är bunden, jag är fånge . ..
Han gaf mig inte fri, Gerhard, och jag
blir det aldrig!
— Gör dig fril
— Hur skulle jag kunna det?
— Stackars lilla fågel, som man
stängt inne i bur! Jag skall öppna
dörren för dig, om du vill flyga med
mig ut, ut i vida världen!
Han tryckte henne ömt intill sig och
hon glömde sorg och fruktan, glömde
allt för den berusande lyckan af att
känna stödet af hans starka arm.
— Följ mig, Ellen!
Så stilla det blef inom henne, så
trygg hon kände sig!
— Följ mig, älskade I
— Ja!
— I natt, med tåget söderut,
klockan 12,45!
— Ja!
X.
Som i en dröm gick Ellen hem.
Mannen var borta och kunde icke
vara att hemvänta förr än fram emot
morgonen. Hon behöfde ej befara att
bli hindrad.
I största hemlighet packade hon ihop
några få tillhörigheter, som hon önskade
medtaga, dock ej mer än att hon själf
kunde bära dem. Hon gjorde i
ordning sin resdräkt och nedlade en
oerhörd omsorg på hvarje detalj, under
det hon drog ut på tiden, som ora
hennes lifs väl eller ve berodde på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
