Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kanske det ändå var en stor synd
hon stod i beredskap att begå! Ett
löftesbrott, ett svek . . . Hon hade ju vid
altaret svurit att blifva sin make trogen ...
I samma ögonblick stod så tydligt
för hennes minne den dagen, då fadern
lagt hennes hand i direktör Bergs, och
hon, knappt mer än ett barn, förstått,
att hon skänkts till den mannen. Och
så trolofningen,’ vigseln — löften, eder,
som andra förestafvat, kunde de väl
binda?
Hit och dit irrade hennes tankar.
Begreppen plikt, trohet, kärlek och
frihet hvirflade om i hennes hjärna.
Hon hade dock åtagit sig en hustrus
plikter — nej, hon hade tvingats att
åtaga sig dem, andra hade lagt dem
på hennes skuldror, utan att fråga
efter, om hon skulle kunna bära dem
eller ej, var hon då ansvarig för
följderna?
Nej och tusen gånger nej!
Trohet — var hon skyldig den
mannen trohet, som hon aldrig älskat, och
som ej häller eftersträfvat henne, utan
endast hennes arf! Nu förstod hon det,
nu förstod hon äfven, hvarför han ej
ville gå in på skilsmässan. Nej, han
hade inga rättmätiga fordringar på
henne!
Och troheten, troheten var hon
ensamt skyldig — sin kärlek.
Det blef med ens så ljust och varmt
inom henne. Åh, att hon icke
kommit att tänka på detta förut! Det var
ju dock så storslaget enkelt och klart!
Mot kärleken visade plikten, den var
det stora kraf hon hade att fylla, den
var det fordrande, gifvande lifvet själft!
Hur hade hon ett Ögonblick kunnat
tveka mellan kärleken och äktenskapet!
Hur hade hon någonsin kunnat hysa
en tanke på att svika sin älskade! Det
hade varit ett trohetsbrott, det andra
var rätt.
Hon reste sig upp. Hvarje spår af
oro och tvekan var försvunnet från
hennes ansikte och hela hennes väsen
strålade.
Nu hade hon kämpat ut sin strid
och vunnit seger. Nu var hon fri
— fri att tillhöra honom, den älskade,
fullt och helt och rent!
Hon kunde ej längre stanna.
Brådskande tog hon på sig ytterplaggen och
skyndade ut, ehuru timmen för mötet
ännu var aflägsen. Ingen människa kom
i hennes väg och ostörd nådde hon
j ärn vägsstationen.
Hon gick in i väntsalen. Den var
tom, nej, där reste sig en herre från
en soffa och skyndade emot henne.
— Du, Gerhard, älskade, redan här!
Hon kastade sig jublande i hans
armar.
Vid en flämtande gaslågas svaga sken
såg Gerhard, hvad han aldrig förr sett,
hur lyckan strålade fram ur Ellens
mörka ögon. Och han tryckte henne
med stormande fröjd i sin famn. Tala
kunde han icke.
Efter en stund frågade Ellen sakta:
— Var du viss, att jag skulle komma?
Han såg henne djupt in i ögonen
och svarade:
— Icke en sekund har jag tviflat
på din trohet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
