Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teaterbesökande kunde få litet mat efter en
föreställning, som räckt litet längre än till 11
på aftonen samt att man å stadshotellet
vore litet mera tillmötesgående mot
turnerande skådespelare, som söka hvila för
några timmar, så skulle han vara en
idealvän. Men att en sömnig hotellpiga säger
en lång och ståtlig skådespelare från
dramatiska teatern midt i synen: »det där
rummet är inte för några aktörer utan för
profryttare», när rummet står ledigt, det
borde icke få passera i den stad, där Axel
Lidell för rättvisans talan. Han har också
lofvat mig att det skall bli en annan
ordning. Teatern i Hudiksvall ligger ovanligt
trefligt. Vi rent af njöto af att hålla oss
vid teatern hela dagen. Rundt omkring
härliga planteringar vid stranden af ett
litet vatten. Skuggor och dagrar som på
Grabows bästa fonder, ehuru Grabow nog
inte kan framtrolla den skugga, vi sökte,
annorstädes än möjligen i sin egen lilla
täppa. Föreställningen hade samlat fullt
hus, och de glada »Hudikama» tycktes
sentera Strindberg icke allenast utan
svårighet, utan till och med under uttryck af
det lifligaste intresse.
Efter föreställningen supé kl. 12. Så
ombord på Oskar II kl. 1, afresa kl. 3 och
ankomst till Sundsvall den 13 på
morgonen. Jag vill nu inte tala om inloppet till
och första anblicken af Sundsvall. Det
skulle föra mig utom området för denna
uppsats. Men ståtligt tar det sig ut
landskapet, där det ligger badadt i
högsommarljus. Och staden är värkligen ovanligt
treflig. Den har ett lifligt och gladt kynne.
Det är fart i människorna. Allesammans
ha de brådtom. Inga långa resonnemang.
Man trycker hastigt sina vänners händer
och stämmer möte med dem på Hötel
Knaust efter kl. 11. Det är ett surr som
i en bikupa. Luften är mättad af furudoft
och terpentinånga. Det går ett sorl
genom hela naturen, och den som fått lära
sig lyssna till de mystiska suckarna, tycker
sig förnimma lika såsom ett sus om tre tums
nie tums furu, om granbattens och om
glaslådsplanchetter.
Och när man som
resande teaterledare kommer
till Sundsvall, är det bara
en, man genast måste söka
upp och vända sig till.
Annars går det inte. Och
det är redaktören för
Sundsvalls tidning Gust.
R. Pettersson, bekant
under signaturen »Klippans
son», men af sina legioner vänner både i
Sundsvall och det Öfriga Sverget i det
dagliga umgänget benämnd »Klippan.»
»Klippan» är Sundsvalls salt och peppar.
Han ser allt, han vet allt, han är med
öf-ver allt, han är glad öfver allt, han skiner
öfver allt. I W6 är han till och med högt
skinande. Det kan väl hända, att man inte
träffar honom på byrån, men så ger man sig
bara af ut i världshvimlet, och alltid stöter
man på »Klippan» någonstädes. Och alltid
får man besked af honom. »Så skall du göra*
gosse», »lyd mitt råd bara», »känner till
det här jag, kan du tro», »lita på mig du
bara», »och det tror du?». Alla dessa
uttryck interfolieras af oefterhärmliga blickar
öfver de guldbågade glasen, blickar, i
hvilka det ligger mycket, 25 % ironi och
75 % trofasthet. »Klippan» skall hafva
tack, ty han har alltid varit vänskapen
själf, han har redt ut mången trasslig
härfva. Han ger mycket, men man
känner på sig, att det finns outtömliga
hjärte-skatter kvar i denna gamla härliga klippa.
Sundsvall var si så där. »Brott och Brott»
hade samlat ett mycket stort hus, det största
vi hade i Norrland. Dagen därpå spelade vi
plockprogrammet med »Bergliot»,
»Skröpligheten» och »Brand». Resultatet var
just inte vidare storartadt. Kosan styrdes
nu till Hernösand, också en ganska bra
teaterstad, hvarest man sedan gammalt
sä-ges vara tränad i estetisk sport. I
syiiner-het den musikaliska från Sidnerska
perioden. Efter tvänne föreställningar här hade
vi beslutat oss för att begagna oss af
utsikten att söndagen den 17 taga ett
propp-fullt hus i Sundsvall. Alla stadens mera
berömda siare såsom »Klippans* son och
den entusiastiske bankdirektör Lörgren
lof-vade oss guld och gröna skogar. Och i
ett afseende gick deras spådom i
uppfyllelse d. v. s. skogame voro nog gröna, allt
för gröna till och med. De bundo allt
folket med sitt soliga sceneri, så att vi i
teatern fingo nöja oss med ett fåtal
människor, och af guldet blef där ingen
uppsjö. Bankdirektör Lörgren, hvilkens namn
förekommit strax här ofvan, är en mycket
teaterintresserad person. Hans vänskap
för scenen och dess folk sitter inte bara
på ytan. Den kommer inifrån och härvid
flera tillfallen tagit sig vackra uttryek i
lef-vande handling. Man vet med säkerhet, att
han varit herr Hjalmar Selanders
förlags-man för operettafdelningen samt att han
alltid är beredd att stå teaterfolket bi i råd
och dåd.
Vi voro tvungna att vänta ännu en dag
och utvalde därför Hernösand om igen.
Men spela måste vi naturligtvis. Vår
andra representation i Hernösand den 16 hade
varit så godt som en premiär — för
turnéen åtminstone. Vi hade nämligen under
resorna öfvat in Giacosas »Stulen lycka*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
