Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afskedsglas togo farväl af hvarandra under
Kungsträdgårdens lindar i den ljumma
sommarnatten, då föreföll oss hela resan med
sina hastigt växlande stämningar, sina
naturscenerier, sina älskvärda menniskor och
det af intet störda friska, glada och
lekfulla humöret, som vi alla lyckats att
bevara åt oss under ansträngningar till både
kropp och själ, som en
midsommamatts-dröm.
De porträtt af turnéns medlemmar, som
här och hvar förekomma, äro tagna hos
fotografen Hugo Thålin, Birger Jarls bazar,
som med tillmötesgående då och då under
sommarens lopp både tagit emot och tagit
af kamraterna. Lindbergs och Palmes plåtar
komma den förres från Aron Jonason och
den senares från Dahllöf.
Men lilla tyskan? — frågar man. Ja,
henne hjälpte jag sista aftonen, vi voro i
Throndhjem, ombord på en öfver Bergen
till Hamburg destinerad ångare. Hon var
förtjust öfver allt hvad hon fått se, öfver
vårt glada och älskvärda sällskap. I
af-skedets ögonblick tog hon mig afsides och
hviskade i mitt öra, på ren tyska förstås,
att hon af sin å Grand hotel i Stockholm
lemnade tvätt inte återfått 2 par — ja,
det kan vara detsamma. Var lugn, sa’
jag, fins det kvar, skall det komma.
Och se det fans kvar — och sändes
in-packadt i svenska rosor till Berlin.
Som svar fick jag det porträtt af henne
som meddelas här.
Episoden förtjänar väl knappt plats i
min uppsats, men jag har velat anteckna
den såsom en honnör åt våra ärliga svenska
förhållanden och åt det återuppståndna
hotellet. Säkert är att på ett utländskt
hotell under tiden från den 11 juni till den
5 juli alla spår af plaggen i fråga skulle
ha varit försvunna.
* * *
Till sist ett par små
anekdoter. Då Erland
Wagner kom till
Throndhjem, hvarest det på
förhand var bestämdt. att vi
skulle stanna hela tre
dagar, anförtrodde han mig,
att han ämnade lefva
stor-stadslif. Vid table d’hoten
på
hotell Bri-tannia
berättade Envall att han
företagit en promenad
genom stadens centralaste
delar i sällskap med
Wagner. som hade varit iförd
oklanderlig redingote,
bredskyggig kalabreser samt en emaljerad
norsk flagga i knapphålet. Han hade gått
fram till en patrullerande poliskonstapel
och frågat, om det värkligen var tillåtet
för poliskonstaplame att gå på trottoirema.
Poliskonstapeln svarade: »Ja, vi gaarnu
op en gang emellem for at faa lidt skygge.»
Jaså, sa’ Wagner, ja, jag ville bara höra
hur det är, jag.
En hvar försäkrade att han fått den
uppfattningen att polisen måtte ha tagit W.
för en resande högre polisman, ty efter en
minuts förlopp hade konstapeln smugit sig
ned midt på gatan, där han tog solbad i 35
graders värme.
Scenen är herrames klädloge å
Karl-stads teater. Vid det stora midt på
golf-vet stående och största delen af golfytan
upptagande bordet sitta mina manliga
kamrater utefter långsidorna, arbetande med
sina ansikten, den ene för anlägga, den
andre för att taga bort masken, den tredje
kanske för att bättra på den. Jag sitter
vid bordets kortända och öfver min plats
är det paralellt med bordet löpande långa
gasröret tvärt afskuret samt försedt med
en hvass propp. In träder ett äldre
vörd-nadsvärdt fruntimmer, som gör les
hon-neurs och frågar efter direktören.
— Jo, det är jag det.
— Nä, körs i all sin dar, det är ju samme
herre, som va’ här för flere år se’n och
som svor så roligt att ja’ hade gödt af de
i många år.»
— Ja, det var nog jag det.
Det var biljättförsäljerskan, som ville
göra räkenskap för sitt magra fögderi.
Allt var som sig borde, räkenskaperna
klara, och jag skall, hastig i vändningarna
som jag alltid är, stiga upp och tacka
gumman, men glömmer det afsågade
gasröret med sin hvassa propp och stöter mitt
kala hufvud mot detsamma. Jag såg både
solar och stjärnor och brister högljudt ut i
dj — dj–––––-ar!
Gumman säger bara:
— Jag känner igen
både ola och melodien.
Efter den
föregående dialogen måste det
hela ha värkat mera
komiskt, än jag i
ögonblickets hetta kunde
fatta, ty kamraternas
skratt var bedöfvande.
Vi måste vidtaga
särskilda försiktighetsmått
för att inte störa en af
de viktigaste scenerna
i »Brott och Brott».
Ossian Hamrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
